Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Midt ander naturkrafternas blinda strid, som
famnade himmel och jord, flämtade således i denna
qvinnas hjerta kärlekens låga, för att icke slockna
förr än med hennes lif!
Marias *ord gjorde på Adolf ett hemskt intryck.
— Är det ditt beslut att dö här, sade han
förebrående, — så vänd dina tankar från usla, jordiska
ting till din Skapare, inför hvars thron du snart skall
aflägga räkenskap! Men jag besvär dig ännu en
gång . . . e
— Ga! utbrast Maria och bortstötte den arm,
som ånyo ville upplyfta henne. — Du älskar mig
icke. Rädda dig sjelf, om du kan! Jag vill dö ensam.
Men Adolf samlade, med en för lifvet
kampandes förtviflan, sina sista krafter, fattade Maria med
armar, hvars muskler spändes af konvulsivisk styrka,
och vadade några steg framåt genom drifvorna af lös
snö, som nådde honom till medjan. Hans tankar
blefvo orediga medvetandets organer började neka sin
tjenst, men instinkten stödde hans vacklande steg och
dréf honom mekaniskt framåt. Plötsligt käude han sig
hejdad af något föremål, som kändes fastare än snön,
och ett matt sken skimrade för hans ögon. Han
trefvade med handen framför sig . . . och vidrörde
ett fönster! Så nära kunna under ett svårt yrväder
Hjelp och Räddning vara, utan att man anar deras
grannskap.
Häftiga slag på fönsterposten läto kojans innef
vånare förstå, att något ovanligt var på färde.
Adoi-hörde, huru dörren öppnades, men nedsjönk i samma
ögonblick medvetslös.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
