- Project Runeberg -  Fribytaren på Östersjön (2. uppl.) /
123

(1866) [MARC] Author: Viktor Rydberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— Der ha vi det, sade pastorn hastigt. —
Qvinna, hafva inga andra olyckor inträffat i mitt
hus, medan jag varit frånvarande?

— Är det icke nog, hvad som skett, eftersom
du frågar på det sättet? . . . Stella, vår bästa ko!
Nu ha vi bara Stjerna och qvigan qvar.. .

— Tyst! sade Suenonius. — Klaga icke, men
bered dig att för Herrans skull lida mer än detta!
Bered dig att blifva utfattig, husvill, krank . . . och
klaga icke! Den som omgjordat sig med svärdet
och dragit till strids mot Leviathan, får ej svigta,
om ock marken darrar under hans fötter. Den
onde hafver, såsom Jobs historia klarligen intygar,
erhållit makt öfver våra jordiska egodelar; dem må
vi i striden gifva till spillo och vaka, att han ej
äfven får makt öfver våra själar. . .

— Du gör dig och oss alla olyckliga, afbröt
honom fru Suenonia. — Har jag icke längesedan
sagt, att något sådant skulle hända? Hvarför
befattar du dig med hexor och trollkäringar? De
skola med den ondes biträde hämnas och rent af
förderfva oss. Käraste mani hör hvad jag ber! Jag
har hvarken natt eller dag ro, sålänge. . .

— Tig, säger jag! Du talar, såsom fåfangliga
qvinnor tala. Men jag tackar Gud för hvad som
skett, ty nu hafva vi ett nytt bevis på kraften af
hexornas afgrundskonster. Djefvulens brud, Ingrid
på Tallmossen, har med sina besvärjelser dödat kon;
derom kunna vi nu vittna inför tviflande menniskor.
De blinde skola se och de döfve höra. Men jag
skall fortsätta mitt verk och icke nedlägga svärdet,
förrän de onda blifvit utrotade ur min hjord.

Fru Suenonia var ett rof för den
vidskepligaste ångest, men lade dock band på sin tun^a, ty
hon visste, att dess bruk här skulle tjena till intet.

Nu steg den linhårige drängen fram och sade:

— Käre far, förlåt mig, men jag måste ut med
sanningen. Jag har likasom ingen trefnad här på

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jul 4 09:24:34 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vrfribyt/0125.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free