- Project Runeberg -  Fribytaren på Östersjön (2. uppl.) /
134

(1866) [MARC] Author: Viktor Rydberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Suenonius skyndade ut. Länsmannen åtnöjde
sig med att från ett fönster betrakta uppträdet.

Ingrid hade kommit, för att tala förtroligt med
sin själasörjare och för honom berätta sin lefuads
historia. Hon ville med skäl tala till hans
förstånd, med böner till hans hjerta, för att skingra
de misstankar, han hyste mot henne, och beveka
honom att afstå från de förföljelser, hvilka hon blott
alltför riktigt anade såsom förestående. Hon hade
medfört sin Ellen, emedan hon visste, att en
sörjande mor ej kan framställa en mer hjertgripande
bön, än att visa på sitt barn.

Med ena handen stödd på sin staf, med den
andra hvilande i dotterns, närmade hon sig, lik en
sörjande drottning, med ödmjuk, men värdig och
ädel hållning. Och vid hennes sida gick Ellen, blek
och bedjande som marmorengeln på en sarkofag.

Ladugårdspigan, som just var sysselsatt på
gårdsplanen med att mjölka Stjerna, tog vid åsynen af
de kommande till flykten. Olof, som äfven befann
sig på gården, lunkade till drängstugan, genom hvars
dörr tnan sedan alltemellanåt såg hans hvita hufvud
nyfiket sticka ut.

Men Ingrid och Ellen hade ännu ej*hunnit fram
till trappan, förrän Suenonius upphäfde sin stämma
och utöste öfver deras hufvuden vredens och
fanatismens glödande skålar.

Yi vilja, för att ej på läsaren göra ett vidrigt
intryck, förbigå detta ursinniga tal, i hvilket den
döda kon figurerade midtibland sublima bibelspråk,
som troligen aldrig blifvit värre missbrukade, och
fruktansvärda hotelser, som alltför tydligt läto
Ingrid förstå, hvilket öde presten ämnade bereda
henne, om hon hitintills sväfvat i tvifvel derom.

Ingrid ville tala, men Suenonius öfverröstade
henne. Hon var färdig att digna under dennes
förbannelser och den fasa, hon kände i sin själ; men
då hon höjde blicken mot himmelen och såg dess

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jul 4 09:24:34 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vrfribyt/0136.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free