- Project Runeberg -  Fribytaren på Östersjön (2. uppl.) /
148

(1866) [MARC] Author: Viktor Rydberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

för en odygdig pojkslyngel, hvars tankar och uppsåt
endast voro riktade på upptåg och skälmstycken.
Fa-dren ville i början lära honom sitt yrke och hafva
honom till nyttigt biträde i trädgården, men slutet på
de ständigt förnyade lärokurserna blef det, att han,
i sällskap med hönsen och gässen, såsom ett farligt
skadedjur blef utjagad ur trädgården, ty han tyckte
mer om att hoppa jemfota öfver rabatterna, än
vattna dem, mer om att klättra i träden och äta frukt
än gå omkring med saxen och ansa häckarne. Den
enda gång, han någonsin var sin far till nytta, var,
då han på dennes uppmaning förfärdigade en
fågelskrämma och uppsatte den i ärtlandet; men
fågelskrämman hade han försett med ett hufVud, utskuret
af en rofva och så förvånande likt den gamle
portvaktarens hedervärda ansigte, att alla förbigående
i-genkände likheten och skrattade på gubbens
bekostnad. När dertill kom, att Petrus en gång blandat
prustrot i portvaktarens snus och en annan gång
an-tändt blånorna för hans hustru, när denna somnat
vid sin spinnrock, så må man ej förtänka gubben, att
hans hand hade stark dragningskraft till Petri blonda
lockar och hans fot en sällsam benägenhet att
sammanstöta med en viss del af Petri frånsida, hvarje
gång denne måste taga sin väg genom stora
porthvalfvet. För att undvika dessa besvärliga
yttringar af portvaktarens deltagande för sin person,
brukade Petrus ofta, när ingen annan utväg var honom
öppen, att med tillhjelp af de i muren fästade
jem-kramporna taga en beqväm omväg öfver taket. En
tid hörde det äfven till hans nöjen att lyfta
lands-vägsgrinden från dess bakar, ställa den löst hvilande
mot sidostolparne och derefter lägga sig på lur
bakom någon buske, för att afvakta utgången af sin
försåtliga anläggning. När då en bonde kom och,
efter vanan, med hela sin kroppstyngd sköt på grinden,
föll den omkull och drog honom med sig i fallet.
Från detta nöje, hvaraf han hade den innerligaste

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jul 4 09:24:34 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vrfribyt/0150.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free