- Project Runeberg -  Fribytaren på Östersjön (2. uppl.) /
156

(1866) [MARC] Author: Viktor Rydberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

dig om någonting mera . . . Och icke heller kommer
jag någonsin mer hit, för att träffa dig. Se så . . .
adjö med dig!

Och Johanna vände Petrus ryggen, satte
hufvud-duken med ett par häftiga ryckningar till rätta och
låtsade, som om hon ville gå.

Detta medförde sin åsyftade verkan.

— Kära Johanna, du är väl icke ond på mig?
frågade Petrus och lade sin arm kring hennes medja.

— Nej, bevars, svarade Johanna, i det hon gjorde
sig lös, — jag bryr mig alls icke om dig. Adjö!

— Nej, så stanna och låt tala med dig, käraste du!

— Jag har icke tid. Jag vill skynda hem och
bedja kusken uträtta frökens ärende. Han skall nog
med nöje göra det.

— Hvad skulle det tjena till? Jag har ju aldrig
nekat att uppfylla din begäran? Jag sade bara, att
jag tycker mer om att hoppa i sjön . . . jag menade
om sommaren, då vattnet är varmt och man kan få
sig ett godt bad.

— Vill du gå således?

— Ja, om du blir god igen, mm lilla Johanna.
Så vänd dig nu om, och se på mig med dina vanliga
kärvänliga blickar! ... Ja, alldeles så! . . . Nu är
jag färdig att gå, men först skall du tala om det
der, som du lofvade meddela mig i förtroende . . .

— Jo, vet du, Petrus, sade Johanna i hviskande
ton och lade sin hand på ynglingens arm, — fröken
Maria har länge varit mycket besynnerlig till lynnet,
fastän ingen annan än jag märkt det. Då hon är i
sällskap, visar hon sig glad och munter, helst då unge
herr Adolf är närvarande, men då hon om qvällarne
befinner sig ensam med mig i sin kammare . . . ack
du, jag kan icke beskrifva, huru sorgsen hon då är...

— Gråter hon, Johanna?

— Nej, du, hon gråter icke, ty hennes ögon äro
så sorgsna, att de icke kunna gråta. Hon sitter tyst
och blek och stilla och låter mig handtera sig som

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jul 4 09:24:34 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vrfribyt/0158.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free