- Project Runeberg -  Fribytaren på Östersjön (2. uppl.) /
164

(1866) [MARC] Author: Viktor Rydberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Ingrids röst uttryckte den djupaste dödsångest,
hon sträckte handen mot dörren, likasom om hon sett
den fraktade gestalten inträda genom denna, och hela
hennes kropp skakade våldsamt.

Den beklagansvärda flickan, som icke visste, hvad
hon skalle tro, riktade, nästan vansinnig af skrämsel,
sin blick mot dörren, mot hvilken modren pekat. I
samma ögonblick gjorde sig Ingrid lös från hennes
famntag och stötte henne häftigt ifrån sig.

— Hon är räddad; han såg henne icke, fortfor
hon något lögnare. — Väl, lös mig nu ur mina
länkar, du ryslige, du stenhårde! Störta mig ned i det
gapande svalget! Mitt hufvud svindlar redan . . .
jag vill blunda; då blir det lättare, då ser jag icke
djupet . . . Fort, fort!

— Gud, Gud! bistå oss! Hvad skall jag göra!
ropade Ellen förtviflad och sjönk på sina knän.

— Hvem talar? frågade den gamla hastigt i
förändrad ton!

— Det är jag, arma moder. Det är ingen
annan än Ellen. Jag ber till Gud, att han må bistå
oss och förjaga dina svåra tankar. Du har drömt.
Här är ingen svart man inne; här är endast Ellen.

— Ja, jag tror verkligen, att jag drömde. Det
var en ryslig dröm: jag känner, huru den ännu isar
mitt bjerta. Kom till mig, barn!

Ellen skyndade till sin mor, aftorkade svetten,
som i stora perlor droppade från hennes panna, kysste
henne och sade bedjande:

— Goda moder, öppna dina ögon! Du förskräcker
mig, såsom du nu är. Och så länge dina ögon äro
lykta, kunna ju de rysliga drömmarne återkomma.

Ingrid svarade icke; hennes ögon förblefvo
till-slutna.

— Hör du mig icke, moder? frågade flickan,
ångestfullt.

— Jag hör väl din kära röst. Tala mer!

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 14:01:53 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/vrfribyt/0166.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free