- Project Runeberg -  Fribytaren på Östersjön (2. uppl.) /
166

(1866) [MARC] Author: Viktor Rydberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Ellen lyssnade, men hon förnam intet annat ljud,
än vindens h viskande, melankoliska sång ute i skogen.

— Jag hör intet, svarade hon suckande.

Ingrid lyssnade åter. Hennes ansigte, hela
hennes gestalt uttryckte spänd väntan. Det hemska
uttryck, som förut hvilat öfver hennes drag, var
försvunnit. Hennes mun drog sig till ett leende, hennes
armar höjdes stundom, som om hon velat utsträcka
dem till en kär väns omfamning, men nedföllo straxt
åter kraftlöst i hennes sköte.

Så förflöto några ögonblick under en tystnad,
som endast stördes af det knastrande ljudet från
brasan. Ellen läste så tydligt i modrens ansigte, att hon
tyckte sig se och höra något, att flickan sjelf började
tro på verkligheten deraf.

Men hon visste ej, af hvad slag denna syn kunde
vara. non tänkte på spöken och andar, om hvilka
hon hört talas, hennes fantasi förespeglade henne, att
någon dylik öfvernaturlig varelse var i annalkande och
snart skulle visa sig för hennes blickar . . . Och vid
denna tanke flög en iskall rysning genom hennes späda
lemmar; hon såg sig darrande omkring efter en
tillflyktsort . . . Men då hon påminde sig, att hon
befann sig ensam med den hjelplösa modren i en
enslig skogskoja, fjerran från likar, då förde hon
händerna öfver sina ögon, tillslöt dem och afvaktade
på detta sätt, under en tyst bön, det fruktade
ögonblicket.

Var det verklighet? Var det en villa, fostrad af
hennes öfverretade inbillningskraft? Hon hörde nu,
äfven hon, dån af hästhofvar. Det blef starkare, det
kom närmare. Ellen nedsignade på knä och var nära
att förlora medvetandet, då hon väcktes till full
besinning af modren, som med ett gällt fröjdeskri utbrast:

— Det är han . . . min son . . . Arnold!

— Hvad säger du? ropade Ellen utom sig och
sprang upp. Ingrids panna strålade, hennes kropp

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jul 4 09:24:34 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vrfribyt/0168.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free