- Project Runeberg -  Fribytaren på Östersjön (2. uppl.) /
172

(1866) [MARC] Author: Viktor Rydberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

tacksägelser, förrän vi lyckligt sammanträffat i den
fristad, som väntar eder! Först då kan jag
eraotta-ga dera.

Men fastän Adolf hejdade denna yttring af Ingrids
öfversvällande tacksamhet, gjorde han intet motstånd,
då Ellen i samma ögonblick knöt sina armar kring
hans hals,, Han tvärtom lutade sig ned, slöt henne
närmare "sitt bröst och tryckte en glödande kyss på
hennes mun.

— Ellen, sade han, — du är röig kärare än en
syster . . . kärare än mitt eget lif. Hvad jag gör för
dig» gör jag för min egen sällhet.

I detta ögonblick tyckte sig Ingrid, hvars blick
tillfälligtvis riktades mot det ena fönstret, urskilja
dragen af etj; ansigte, som tryckt sig tätt intill rutan.

— Någon är utanför och ser hitin, sade hon.

— Hvar? frågade Adolf och Ellen.

— Der!. . . Ingrid pekade mot fönstret. Men i
samma stund försvann ansigtet. Adolf skyndade ut,
gick ett slag omkring kojan, men upptäckte ingen.
Skogen gränsade dock på ena sidan så omedelbart
intill kojan, att man endast behöfde taga några steg,
för att vara dold af dess mörker.

Med kännedom af den fruktan, det vidskepliga
folket hyste för att nalkas detta ställe, framför allt
sedan skymningen inbrutit, kunde Adolf emellertid
lugna sig med den sannolika förmodan, att Ingrids
gamla ögon gjort sig skyldiga till en synvilla. Ingrid
sjelf trodde detsamma.

Läsaren gissar dock utan tvifvel, att Ingrid sett
ett verkligt ansigte, tillhörigt en verklig person,
nämligen ingen annan än herr Gustaf Drakes ridknekt
och Johannas trolofvade, Petrus.

Adolf qvarstannade ännu en stund hos kojans
innevånare, innan han efter hjertliga farväl och många
varma tacksägelser, återtog vägen till Signildsborg.

Han skulle känt en berättigad glädje öfver de

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jul 4 09:24:34 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vrfribyt/0174.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free