- Project Runeberg -  Fribytaren på Östersjön (2. uppl.) /
183

(1866) [MARC] Author: Viktor Rydberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

gick? Jo, in till Ingrid på Tallmossen! Det är ju
fasligt! Han är bestämdt förhexad af den ohyggliga
trollpackan. Huru skulle han annars . . .

— Såg Petrus honom gå dit in? frågade fröken
Skytte och sänkte i detta ögonblick sjelf sina ögon
mot golfvet. *

— Ja visst gjorde han det. Och han såg väl
mer än det, ty då han hade läst en bön och- tagit
mod till sig, gick han fram oeh tittade in genom rutan.
Yid spiseln satt den gamla käringen; bredvid henne
stod den lilla hexan, hennes dotter, den der bleka
och fula Ellen, men herr Adolf gick fram och tillbaka
på golfvet~med långa steg. Under bordet tyckte
Petrus, att en stor orm låg hopkrupen. De samtalade
med hvarandra, men Petrus kunde icke riktigt höra
hvad de sade. Men bäst de samtalade, tog den lilla
hexan herr Adolf i famn . . . Kan fröken tänka sig
maken? . . . och herr Adolf slog sina armar kring
hennes hals och kysste henne och sade till henne
något, som helt säkert var mycket kärvänligt. . .

— Tyst, inföll Maria häftigt, — jag vill icke
höra mer!

Hon sökte bekämpa den storm, som denna
berättelse väckt i hennes hjerta, men dukade under vid
försöket. Hufvudet sjönk mot barmen, som böjdes
och sänktes vid hvarje andedrag, och lockarne föllo i
rika böljor ned öfver hennes ansigte, för att välvilligt
dölja den dödliga blekhet, som betäckt detsamma.

— Min Gud! Goda fröken, hur är det
fatt?frågade Johanna, som ej väntat denna verkan af sina ord.

Maria sköt kammarjungfrun tillbaka, då denna
närmade sig henne, tryckte händerna mot pannan och
utbrast i konvulsivisk gråt.

— Ack, trösta sig, fröken Maria! bad
Johanna. — Jag också är bekymrad för herr Adolf själ,
men ändå . . . Tyst, för all del! Jag hör lagmanens
steg i nästa rum . . . Om han hör oss, blir jag
olycklig . . .

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jul 4 09:24:34 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vrfribyt/0185.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free