- Project Runeberg -  Fribytaren på Östersjön (2. uppl.) /
196

(1866) [MARC] Author: Viktor Rydberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

l&de sig några får, och återvände först följande
dagen till sitt hem.

Emellertid spatserade länsmannen i spetsen för
sina följeslagare upp till stugan. Dörren var låst och
skynken hängde för de små fönsterna.

Dessa försigtighetsmått hade Ingrid och Ellen
vidtagit, för att, fredade för spanande ögon, träffa
anstalterna till sin flykt.

Hoppet om räddning hade efter Adolfs besök
förlänat Ingrid nya lifskrafter. Hon och Ellen hade
under ömsesidigt uppmuntrande ord tillbragt aftonen
med att i en kista nedpacka sin nödvändigaste och
käraste egendom. De voro sedan en stund färdiga
dermed; afbidande slädens ankomst, lågo de nu begge
på knä och bådo Gud om lycka på sin flykt.

Ur denna sin bön väcktes de af slag på dörren.

— Vår hjelpare är här. . . Prisad vare Gud!
hviskade Ingrid och tryckte Ellen till sitt bröst.

— Hej, öppna dörren! hördes en röst utifrån.

Ellen skyndade upp och öppnade. Hon störtade

likblek tillbaka vid åsynen af länsmannen och dem,
som följde honom.

— Store Gud! Min mor! Min mor! ropade
hon och kastade sina armar kring Ingrids hals.

Ingrid stod förlamad af den oväntade anblicken
och stirrade, utan att röra sig, på de inträdande.

— Göd afton härinne! Tack för sist, sade den
rusige länsmannen, som bränvinsångornas magiska kraft
till den grad förvandlat, att han icke ens tänkte på
behofvet af sin bekanta besvärjelseformel.

Hans följeslagare sågo sig nyfiket omkring i
rummet, och gårdsfogden anmärkte:

— Det ser ut, som om ni stökade till flyttning,
Ingrid . . .

— Ja, för tusan, inföll länsmannen och hvälfde
sina utstående ögon, — jag osar brändt horn. Vi
ha minsann kommit i grefvens tid. Hvart ämnar ni
taga vägen, Ingrid? Hm, ni har kanske osat brändt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jul 4 09:24:34 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vrfribyt/0198.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free