- Project Runeberg -  Fribytaren på Östersjön (2. uppl.) /
200

(1866) [MARC] Author: Viktor Rydberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

hennes oupphörligt förnyade rop: — mitt barn! Ni
har mördat mitt barn!

Bilden af en i vild vrede rasande qvinna gör ett
hemskt, vedervärdigt, understundom löjligt intryck.
Men då denna qvinna är moder, då hennes vredes
öfversvämmande vågor flyta ur källan af den
skönaste, den outplånligaste af alla naturinstinkter: ur
moderskärleken . . . den eviga källan, ur hvilken den
organiska skapelsen dricker lif och bestånd, i hvilken
allt, som andas, känner och lider, haft vilkoret för
sin tillvaro . ; . der är denna smärta hjertslitande,
der är detta raseri sublimt.

Den arma modrens ansträngningar blefvo
emellertid allt svagare och dukade slutligen under för
fyra männers förenade krafter.

Lugna dig, fördömda hexa! skrek
länsmannen, hvars ansigte badade i svett. — Din unge är
icke död; det är ingen fara med henne. Låt mig
bara slippa att streta med dig, så sk%ll jag genast med
en skopa vatten väcka henne till kryaste lif. Så, nu
tror jag, att du blir beskedlig . . . Nå, det är det
bästa, du kan göra . . . Ryck icke i repet,
gårdsfogde ! Du gör henne bara rasande på nytt. Jag
tror, att hon vill falla omkull . . . Sätt henne på
stolen der! Fan, hvad de qvinnfolken ha nycker!

Ingrids krafter voro alldelest uttömda; hon
nedföll tungt i stolen, och hennes hufvud sjönk mot
bröstet.

Nu vände sig länsmannen till den sanslösa Ellen.
Då han såg hennes bleka ansigte med dess djupa
blå ringar under ögonen, fruktade han verkligen ett
ögonblick, att flickan var död. Men sedan han känt på
hennes puls och funnit; att den märkbart slog, tog
han, under yttrande, att »ondt krut Icke förgås gerna,«
den andra tågänden och sammanknöt dermed hennes
små händer, hvarefter han förde den i det närmaste
tomma bränvinsflaskan till flickans näsa och skakade hen-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jul 4 09:24:34 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vrfribyt/0202.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free