- Project Runeberg -  Fribytaren på Östersjön (2. uppl.) /
201

(1866) [MARC] Author: Viktor Rydberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ne, tilldess hon slutligen uppslog ögonen, och med
glanslös blick stirrade omkring sig.

— Se så, sade länsmannen, — nu vill jag
hoppas, att det värsta är undangjordt. Nu kan du,
gårdsfogde, och Peter tagg, gumman under armarne och
spatsera af. Men jag förbjuder dig, gårdsfogde, att
slå henne eller rycka hårdt i repet, ty jag ser, att
hennes armar blöda . . . äfven fångar stå under
lagens beskydd. Du, Nils, hjelper att släpa på denhär
lilla trollpackan . . . Så, gör dig nu icke till, utan
upp med dig ( dessa ord voro till Ellen)! Nej, hon
vill icke. Då få vi väl hjelpa henne på väg.

Ellen upplyftes, och tåget satte sig i gång.
Länsmannen, hvars rus under detta uppträde temligen
fördunstat, förvånades nu vid nyktrare besinning öfver
det mod, han ådagalagt vid de fruktade qvinnornas
häktning, och började tro, att det icke vore så
farligt att handskas med hexor, som han förr
inbillat sig.

Då Ellen återkom till medvetande, befann bon
sig på landsvägen, med bundna händer och släpad
framåt mellan länsmannen och den ene af drängame.
Framför sig såg hon sin mor gå med osäkra steg
mellan de begge andra karlarne.: i t ..

— Ser du, sade länsmannen till den stackars
fliekan, «-rr- ser du, din mor vänder sig om och ser
efter dig. Dermed menar hon, att du skäll gå
vackert och stadigt och icke ge hals eller åbäka dig på
annat sätt . ^:ty det. tjeoar i alla fall till ingenting.

Denna uppmaning var öfverflödig ty Ellen, som
var alldeles utmattad joch ännu kände yrsel efter det/
slag, gårdsfogden gifvit henne, vacklade tyst framåt med ’
sänkt hufvud och halfslutna ögon, utan förmåga af en
redig tanke och «endast dunkelt medveten om sin och
sin mors; belägenhet.

Så shred: det sorgliga tåget framåt genom sko*
gon, än höljdt i granarnes och furornas skuggor, än

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jul 4 09:24:34 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vrfribyt/0203.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free