- Project Runeberg -  Fribytaren på Östersjön (2. uppl.) /
234

(1866) [MARC] Author: Viktor Rydberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

gar sedan insjuknat i en gängse farsot, som redan
kräft många offer inom det uppvexaude slägtet i
Stockholm och kringliggande nejder. En af
hufvud-stadens mest ansedda läkare hade blifvit kallad till
Sjövik, men hans bemödanden hade varit fruktlösa,
och han hade lemnat Sjövik med föga hopp om
räddningen af barnets lif.

»Mynher Vanloo», så slutade brefVet, »ryktet
säger, att ni eger en ovanlig kunskap i medicinen.
O, att så vore! Ni vet, hvad detta barn är för mig.
Min fruktan att förlora det ger mig mod, att bedja
er genast ila hit. Jag är så ensam, och hvad än
Gud beslutat rörande min stackars Hedvig, skulle
er närvaro vara mig en stor tröst.»

Efter midnatten, tvenne timmar efter ankom*
sten af detta bref, stannade Vanloos flåsande hästar
på Sjöviks borggård. Han skyndade upp till Agnes9
rum och fann den arma modern vid sitt barns
sjukbädd. Hennes vaka delades af en tjenarinna, men
herr Gustaf Drake var icke synlig.

Vanloo hade kommit för sent. Hedvig
slumrade redan i den sömn, med hvilken en mild
natur plägar underlätta dödsarbetet, och som endast
afbrytes genom andens längtan att för sista gängen
genom det bristande ögat rikta en blick på sina
dröjande anförvandter, innan han på frigjorda
vingar höjer sig öfver tidens gränser.

Lampans sken föll på den döende flickans bleka
ansigte. Dess späda organism syntes utan
ansträngning, utan inre kamp, gå sin upplösning till mötes.
Lifskraften aftog mildt .och stilla,-såsom
aftonrod-naden en skön qväll förbleknar. Så dö blott någon
gång barnen, men oftare den lefnadströtta
ålderdomen, för hvilken inslumrandet i döden är lifvets
sista njutning.

Agnes läste i Vanloos ansigte, att skiljsmessan
från Hedvig var oundviklig. Hon sjönk på knä vid

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jul 4 09:24:34 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vrfribyt/0236.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free