Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
blick, vid Vanloos arm och uppfriskad af vårvinden,
fann hon, att äfven jorden var sköft, och anade, att
äfven den kunde bereda henne fröjder.
Ankomne till kyrkogården uppsökte Agnes och
Vanloo Hedvigs graf, och sedan de under tystnad
dröjt en stund vid denna, satte de sig på en
grafkul-le i dess grannskap, och Agnes anförtrodde sm
barndomsvän hvad som om morgonen tilldragit sig mellan
henne och Drake.
Vanloos panna rodnade af harm och vrede,
medan Agnes skänkte honom detta förtroende. Men på
samma gång var denna vändning af saken honom
välkommen. Genom att skilja sig från Agnes,
beröfva-de sig Drake, utan att veta det, sitt sista värn, och
Agnes kunde aflägsnas så långt från skådeplatsen för
hans fall och förnedring, att ryktet derom ej behöfde nä
henne oberedd och hon undveke att dela den skymf, som
måste dtabba hans namn. Vanloo fruktade äfven,
att Agnes, genom ett fortsatt motstånd mot makes
fordran, skulle löpa fara till lifvet, ty han kände, att
-Drake var en man, som ej skydde något medel, när
passionen eller beräkningen var med i spelet.
Agnes blef derför förvånad, då Vanloo, likväl
u-tan att antyda sina farhågor, uppmanade henne att
gifva sitt bifall till Drakes fordran, enär detta, såsom
denne sjelf visat, kunde ske, utan att hennes ära
behöfde lida. Agnes tvekade, helst hennes egen
stämning för ögonblicket var emottaglig för intrycket af
Vajnloos vältaliga och öfvertvgande ord.
— Agnes, sade han slutligen och fattade hennes
hand, — då du lemnar denna dystra boning, blir det
ej såsom en värnlös qvinna, som måste öfvergifva sin
härd, för att bland främmande, obekanta oeh
likgiltiga menniskor gå lifvets stormar till mötes. Så länge
jag lefver, har du ett fast stöd, en trogen vän. Kom
ihåg, att det var minnet af dig, som bevingade min
återkomst till fosterjorden, och du skall då inse, att
jag ej kan lemna den, så länge du suckar under ditt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
