- Project Runeberg -  Fribytaren på Östersjön (2. uppl.) /
287

(1866) [MARC] Author: Viktor Rydberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

detta, och tonerna af en psalm, uppstämd af
tusentals röster, ljödo högtidligt de kommande till mötes.

Från den punkt, på hvilken Adolf nu befann
sig, kunde man öfverskåda hela dalen och de vägar,
som från olika håll förde till densamma. Alla voro
betäckta af åkdon, ryttare och vandrare. På en af
dem sågs en afdelning soldater marchera mot den
gemensamma föreningspunkten; ögat igenkände dem
på den rörliga lysande linien af deras i solskenet
blixtrande gevär.

Med den psalm, som nu tonade från dalen,
afslöts den gudstjenst, hvarmed tinget enligt lag
och sedvana blifvit öppnadt. Adolf kom för sent
för att höra den af pastor Suenonius under bar
himmel hållna predikningen, men de förskräckta
ansig-ten och tårade ögon, som mötte honom, då han
kommit närmare, vittnade, att den gjort sin
åsyftade verkan.

Folket sjöng ännu på den sista psalmversen,
när Adolf slöt sig till hopen, som skockats i
grannskapet af tingshuset. På en kulle bredvid detta
och midt i kretsen af de församlade, stod pastor
Suenonius och vid hans sida lagman Skytte
omgif-ven af några herrar från grannskapet och
hufvud-staden samt af nämndens ledamöter.

Suenonius syntes försänkt i bön. Hans panna
var lutad, hans händer sammanknäppta öfver
bröstet. Lagman Johan hade blottat sitt hufvud, och
vinden lekte med de grå lockarne på hans hjessa.
Uttrycket i hans ansigte var strängt och högtidligt;
han stod der bland folket såsom ett ombud för det
blinda, jernhårda, oblidkeliga Ödet.

Då hans ögon, hvilka stundom voro sänkta till
jorden, stundom flögo öfver den omgifvande
menni-skomassan, upptäckte den nyss anlände ryttaren,
mulnade hans panna, och hans blick fäste sig på
Adolf så skarpt, som om den velat genomborra
honom.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 14:01:53 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/vrfribyt/0289.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free