- Project Runeberg -  Fribytaren på Östersjön (2. uppl.) /
338

(1866) [MARC] Author: Viktor Rydberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Tvenne ryttare ställde sig vid dörren, för att
spärra vägen för de flyende. De öfrige skyndade
efter sin befälhafvare till sakristian, hvarifrån det
förvirrade bullret hördes komma.

Underofficern stadnade på tröskeln, häpnande
öfver den syn, som här mötte honom.

Adolf vände sig långsamt om. Då han varseblef
ryttarne, hvilkas bredaxlade gestalter spärrade
sakristians dörr, vaknade han till besinning, som dock ej
var lugnets, utan den förtviflade beslutsamhetens. Han
ville begagna sig af förvirringen, för att rädda Ellen
och sig sjelf: han fattade flickan om lifvet och
ämnade just bana sig väg genom dörren, då Svarte
Anders, som fått nytt mod genom ryttarnes ankomst,
fattade honom bakifrån kring halsen med sina
muskulösa armar och ropade.

— Hjelp mig! Det är han, som gjort det . . .
det är han, som dödat presten.

Dessa ord gåfvo ryttarne nyckeln till den
besynnerliga gåta, som här i lefvande bilder företedde sig
för deras blickar.

En af dem skyndade fram och vred värjan ur
Adolfs hand.

— Allt motstånd är fruktlöst, olycklige herre,
sade underofficern, idet han gick fram till Adolf. —
Släpp den unge^herrn, du fördömda bödel . . . han är
nu min fånge ...

Adolf syntes eft ögonblick vilja vapenlös, som han
var, förnya sitt försök.

Men en blick på motståndarnes antal lät honom
dock, i trots af hans öfverspända tillstånd, inse, att
detta skulle varit en galenskap.

—. Välan, sade han till ryttarnes anförare, —
jag är er fånge . . . mitt öde är uppfyldt ... det
kunde ej ske annorledes . . . För mig genast
härifrån ! Jag ger er mitt hedersord att ej söka
undkomma .. . Men, fortfor han i förändrad ton och såg
sig omkring med dystra blickar, — jag hoppas, att J

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jul 4 09:24:34 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vrfribyt/0340.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free