- Project Runeberg -  Fribytaren på Östersjön (2. uppl.) /
391

(1866) [MARC] Author: Viktor Rydberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

och, enligt hvad vi tro oss veta, komma att passera
den här vägen.

— J veten då måhända, hvar er herre,
myn-her Vanloo, befinner sig, frågade Erik, som ej
hade något skäl att betvifla uppgiftens
sanningsenlighet.

— Nej, svarade mannen i sammetsrocken, —
för ögonblicket vet jag sannerligen icke precist, hvar
mynher behagar hålla hus, ehuru jag annars är hans
högstbetrodde man . . .

Erik helsade, fortsatte sin väg, och passerade
genom den svagt upplysta porten, der den
posterade soldaten var inbegripen i samtal med en af
fång-knektarne rörande morgondagens stora högtidlighet,
hexfbrbränningen.

Då han derefter, åtföljd af en vaktkarl med
nyckelknippan i hand, inträdde i fängelsekorridoren,
kände han sig starkare än förut gripen af en
ån-gestfull obeslutsamhet; han tryckte handen hårdt
mot sitt bröst, medan vaktkarlen kringvred nyckeln
i låset och öppnade den gnisslande dörren.

Erik trädde in.

En lampa spred sitt matta sken i de begge
qvinnornas sorgliga bostad. Ingrid låg på sin
torftiga bädd; hon hade slumrat en stund, och Ellen
satt vid hennes hufvudgärd, lutande sin panna mot
samma kudde, på hvilken modrens hufvud hvilade.

Vid dörrens buller hade Ingrid vaknat.

En mild glädje spred sig öfver de begge
qvinnornas bleka anletsdrag, då de sågo sin vän och
själasörjare. Ellen kysste hans ena hand, och
Ingrid fattade den andra, i det hon sade:

— Ack, ni stannar nu hos oss, intill dess vår
tid är all . . . jag har slumrat så godt... för
sista gången . . . och drömt, att jag sett min son.
Det var en ljuf dröm, och jag hoppas af Guds
barm-hertighet, att den snart skall blifva verkliggjord i
himmelen. Ellen, du har ju ett åminnelsetecken till

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jul 4 09:24:34 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vrfribyt/0393.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free