- Project Runeberg -  Fribytaren på Östersjön (2. uppl.) /
416

(1866) [MARC] Author: Viktor Rydberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— Jag vet allt, ropade Vanloo och tryckte
Erik till sitt bröst.

— Ni har emottagit mitt bref, stammade Erik,

— men vet ni äfven ...

— Allt min bäste vän. Följ mig till dem!
Men, tilläde han häftigt, — äro de beredda på det
möte, som förestår?

— De vänta er, svarade Erik, idet han
fattade Vanloos hand och förde honom mot dörren till
ett innanför beläget rum.

Men i detta ögonblick flög denna dörr upp...
Ingrid och Ellen visade sig på tröskeln. Ingrid
hade hört sin sons röst, modersinstinkten hade, i trots
af femton förflutna år, igenkänt den.

Mor, son, dotter utbytte en hastig, forskande
blick ... modren igenkände den son, efter hvilken
hennes hjerta så länge förgäfves ropat, som hon
begråtit såsom död och först hos Gud hoppats
åter-fluna ... och han igenkände i detta åldriga, lidande
ansigte de ädla dragen af den mor, hvars bild,
oförändrad af tidens skiften, stod präglad i hans själ
.. . han igenkände dem, räknade i denna enda,
hastiga blick alla de sorger, som härjat dem, och
skyndade, öfverväldigad af fröjd och smärta, i de
moderliga armar, som längtande utbreddes honom till
mötes. Intet ord utbyttes, men han betäckte
hennes fårade panna, hennes grånade lockar med
sonliga kyssar, tryckte henne förnyade’ gånger till sitt
bröst, och hans blick skådade genom tårarmed
outsäglig kärlek djupare och djupare i de ögon, hvilkas milda
glans han älskat, alltsedan de vakade vid hans vagga.

Huru länge denna omfamning skulle fortfarit,
är svårt att säga,’ om icke Ellen, som med glad,
och dock nästan blyg förundran betraktade sin brors
stolta, manligt sköna ansigte och nu länge med
sammanknäppta händer varit en tyst, orörligåskådarinna till
det ömma uppträdet mellan sin mor och sin broder,
slutligen skyndat att gifva och kräfva sin andel af

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jul 4 09:24:34 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vrfribyt/0418.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free