- Project Runeberg -  Fribytaren på Östersjön (2. uppl.) /
419

(1866) [MARC] Author: Viktor Rydberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

är i slottshäktet, så’ torde denna aftons
tilldragelser äfven sträckt sig till hans fängelse, och vi
böra i tid förvissa oss derom.

— Detta var just min $fsigt, svarade Erik, —
och jag vill nu genast skynda dit.

— Gå, berätta honom hvad som händt hans
vänner och skyddslingar och framför till honom min
hjertliga helsning, min varma tacksägelse, min
försäkran ’om trofast vänskap! Och återvänd derefter,
för att dela vår glädje.

V anloo skak ade hans hand, och Erik skyndade bort.

Sedan Vanloo fört mor och syster till det lilla
kabinettet, aflägsnade han sig en kort stund, för att gifva
befallning onj förfriskningar och om de husliga
anordningar, som de begge fruntimmernas närvaro kräfde.

Erik återkom snart med den underrättelse, att
Adolf under upploppet hade utkommit ur Sitt
fängelse och försvunnit. Då Ellen hörde detta,
klappade hon händerna af förtjusning, ty hon tog i detta
ögonblick för afgjordt, att flykt och räddning vore
detsamma, att en fristad, en beskyddare, en
återfunnen vän väntade hvarje olycklig, som hade sitt
fängelses murar bakom sig.

Men Erik, som ännu på morgonen af samma
dag besökt Adolf och kände hans själstillstånd,
kunde ej qväfva sina farhågor. Ju närmare det lidit
mot den dag, som var bestämd att blifva Ingrids
och Ellens sista, desto djupare hade han försjunkit
i ett tillstånd, vexlande mellan bitter liknöjdhet och
otyglade utbrott af förtviflan. Erik ville emellertid
icke störa de närvarandes glädje med ett uttalande
af sina farhågor, utan beslöt uppskjuta dermed,
till-dess han kunde enskilt anförtro dem åt Vanloo.

— Vi skola återfinna honom, sade dennej —
jag skall försona honom med sin far och om
möjligt äfven med den verldsliga lagen, eller i annat
fall bereda honom ett värn, mot hvilket dess
blinda hämd skall bryta sig.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jul 4 09:24:34 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vrfribyt/0421.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free