Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Ingen drufva lät sig pressa,
Som kan döfva själens qval.»
Sannt, men lifvets tyngd förbanna
Må den fege. Vinden skockar
Moln mot norr, mot polarringen,
Föijom dit dess vilda flykt!
Låt oss trampa jordens panna,
Gamla Tellus* hvita lockar,
Polens snö, der ännu ingen
Dödligs fot ett spår har tryckt!
Der det bleka norrsken flammar,
Och med stjernbeströdda vingen
Svanen lyser regioner
I en evig svepningsskrud,
Der i dödens hemska kammar
Intet öga speglat tingen,
Ingen menskostämmas toner
Manat nejdens återljud,
Der i halfårslånga natten
Jettehöga, vålnadslika
Isberg öfver hafvet sväfva,
Piskade af böljors skum,
Och på dimbetäckta vatten
Kämpa, krossas eller vika,
Och af stridejs åskor bäfva
Vind och våg kring öde rum;
Der, kamrater, må vi hamna,
Allra högst på Tellus* hjessa.
Se det gamla klotet hvälfva
Under oss sitt tröga lopp.
Der vi våra flickor famna
Och vår sista drufva pressa,
Tills af dödens kyla skälfva
Nerverna i domnad kropp.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
