Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
är lyftad och hvars hand är lyftad mot alla, utom
mot vännen, endast han kan käuua, hvad vänskapen
är, då den följer honom genom skogarnes mörker,
delar hans äfventyr och faror, förbinder hans sår,
stannar i ödemarken vid hans sida, då han dignat
af mattighet eller sjukdom och icke lemnar honom,
förr än i döden. Att efter hjertats ingifvelse välja
en kamrat för sådane öden och bli vald af honom
att af honom emottaga sådane tjenster och, hvad
skönare är, att bevisa honom dem, deraf uppstår en
hängif-venhet, sjudande som lavan, djup och hög som
verlds-rymden, gränslös som evigheten. Det är vänskap och
en sådan har jag erfarit. Det var en sällhet, icke
för ögonblick, utan för år. Se, fortfor Ligelius
och framtog under sin hufvudgärd ett stycke blodigt
linne, — detta hvilade på min väns hjerta och
insöp dess blod, då han vid min sida föll i en strid
mot Spanjorerna. Det var en knappt uppvext
yngling, med ett vekt barns ansigte, men med en hjeltes
hjerta. Han hade undan disciplinens tyranni flytt
från ett örlogsskepp och blifvit upptagen af oss
buccanierer. Då han, enligt våra lagar, skulle välja
en fostebrroder, valde han mig. Vi skiljdes sedan
ej för ett ögonblick, förrän döden skiljde oss för
alltid. Ha, i sanning en präktig gosse med sina
djerfva strålande ögon, med sin kyllerdrägt, färgad
i buffelblod 1 Värt band hade beslutat lemna
atlantiska hafvet, der rofven började bli för sällsynta och
fienderna för många, för att försöka sin lycka i
Stilla Oceanen. Vi togo vägen öfver Amerikas
fastland. Det var en marsch genom träsk och
urskogar, öfver floder och snöbetäckta berg, under
oupphörlig strid med försmältande hetta och isande
köld, med hunger och törst. Mer än hälften af
folket stupade på vägen. Då bar jag gossen på
mina axlar, och ingen börda har varit mig lättare.
Ni förstår mig nu, Skytte. Hvad har jag således
att klaga? Jag har smakat det skönaste, llfvetkan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
