- Project Runeberg -  Fribytaren på Östersjön (2. uppl.) /
458

(1866) [MARC] Author: Viktor Rydberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

så är det blott för att förtvina bland hvardagliga
menniskor, ander långsamt skridande dagar, som
likna den ene den andre och i sin enformighet ej
kanna bringa mig att glömma mig sjelf. Om jag
följer dig ...

— Då skall du under strider och stormar
glömma dig sjelf och vakna, för att älska den ende,
som är värdig din kärlek, som är så viss om ditt
hjerta, att han föraktar att fråga dig, hvem hans
medtäflare är. Nu känner jag dig åter, Maria,
sköna flicka, korsårens djerfva brud! . . . Hästarne
vänta derute . . . och Scylla väntar att få utbreda
sina segel för nattens vind ... Vi skola icke
förlora ett ögonblick . . .

Drake fattade Marias hand. De skyndade at.
Han kastade sin kappa öfver henne, satte sin
bred-skyggiga hatt på hennes hufvud, för att skydda
henne mot regnet, förde henne öfver borggården,
lyfte henne upp i sadeln . . . och de sprängde bort
vid hvarandras sida.

Först när de hunnit förbi Sjöviks
herregårds-byggnad, och skogen, genom hvilken vägen förde
till egendomens hamn, låg framför dem, saktade
Maria sin hästs lopp. Hon drog ett djupt andedrag:
hennes minnens nejd låg nu bakom henne, det mörka
obekanta framför. henne. Det började uppstå
tankar i hennes själ, för hvilka hon sjelf fruktade . . .
men hon ville ej vackla, och hon sporrade åter sin
häst, för att hastigare uppnå det mål, der hvarje
tvekan komme för sent.

Drake red tyst vid hennes sida, tilldess de
hunnit fram till viken.

— Vi äro framme, sade han i en ton af
segerfröjd, idet han tätt vid Marias sida höll in sin
häst och slog sin arm kring flickans lif, likasom
för att i sista ögonblicket försäkra sig om sitt byte.

— Vinden lefver upp, böljorna ha vaknat ar sin
slummer, naturmakterna gynna oss. Säg uu farväl

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jul 4 09:24:34 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vrfribyt/0460.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free