- Project Runeberg -  Fribytaren på Östersjön (2. uppl.) /
509

(1866) [MARC] Author: Viktor Rydberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

af saa)hällets fördomar grymt förföljda varelser, som
äro mig kärare än allt på jorden.

— Hvad menar ni? utbrast Adolf öfverraskad

Erik tryckte hans hand och betraktade honom

med glädjestrålande ögon.

— Jag skall genast förklara mina ord, sade
Vauloo och lemnade rummet.

— Jag förstår honom icke, sade Adolf oroligt
till Erik, — men jag känner en aning...

— Som icke bedrager dig... Nej! Men var
lugn ... fatta dig! Dig väntar en glad öfverraskning.

Dörren öppnades åter. Vanloo inträdde, förande
vid handen tvenne damer.

— Min mor och syster, sade han.

Adolf var för ett ögonblick stum af
öfverraskning: han ville ej tro sina egna ögon. Men Ellen
skyndade att taga honom ur hans tvifvel. Hon ilade
med étt glädjerop emot honom, fattade hans hand
och utbrast:

— Igenkänner ni mig icke, gode Adolf Det
är ju jag. .. Ellen! Och här är min mor. .. och
han, Arnold, är min bror. Nu skola vi icke mer
skiljas, utan alltid vara tillsammans.

Läsaren har utan tvifvel lättare att föreställa
sig än författaren att skildra det rörande uppträde,
som nu följde, med alla dess glädjeyttringar och
förklaringar. När slutligeu Vanloo med mor och
syster drogo sig tillbaka, och Adolf i lugn kunde
samla sina tankar, för att skärskåda sammanhanget
mellan det förflutna med dess sorger och faror, det
närvarande med dess glädje och framtiden med dess
ljusa förhoppningar, sjönk han till Eriks bröst och
sade: — huru underbara äro Guds vägar!

— Du tviflar nu icke längre på Gud? hviskade
denne.

— Nej, svarade Adolf; — lycklig jag! Huru
skulle jag det kunna?

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jul 4 09:24:34 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vrfribyt/0511.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free