Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. Mythen om urtiden och vandringarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
därstädes, så delades folkstocken i tre delar, och genom lott
bestämdes hvilken del som skulle draga ur hemlandet och
uppsöka nya boningsplatser. Den del, på hvilken lotten föll
att lämna fädernejorden, valde sig till anförare bröderna Ibor
och Ajo, hvilka stodo i mannaårens blomma och utmärkte
sig framför alla. Därefter sade de de sina och hembygden
farväl för att uppsöka ett land, som de kunde bebygga. De
båda anförarnes moder hette Gambara, som utmärkte sig i
sitt folk genom skarpt förstånd och varsamma råd och till
hvars klokhet man äfven under betänkliga omständigheter
satte icke ringa förtroende.» — Paulus afbryter sin berättelse,
för att tala om åtskilliga märkliga ting, som förekomma i
Skandinavien: om de ljusa sommarnätterna och de långa
vinternätterna, om en malström, som i sin hvirfvel slukar
skepp och stundom kastar dem upp igen, om ett
hjortliknande djur, som jagas af skandinavernas grannar,
skritobinerna (skridfinnarne), och om en håla under en klippa, där
sju män i romersk drägt sofvit genom århundraden, (se n:o
79—81, n:o 94). Därefter förtäljer han, att vinnilerna
lämnade Skandinavien och kommo till ett land, som hette
Skoringen, och där stod det förut omtalade slaget, hvari, tack
vare Friggs hjelp, vinnilerna besegrade vandalerna, som
afkräft dem skatt. Sagan om huru detta skedde och huru
vinnilerna fingo namnet longobarder anföres därefter på ett
sätt, som öfverensstämmer med den förut anförda källan med
det enda tillägg, att det var Odens vana att, när han
vaknade, se ut genom fönstret, som vette åt öster mot
soluppgången. Paulus Diaconus finner denna longobardiska
folksägen löjlig, icke i och för sig själf, utan af följande skal,
som han angifver: först och främst var Oden, säger han, en
människa, icke en Gud; för det andra var denne Oden icke
bosatt uppe i Germanien, utan bland de grekiska folken, ty
han är samma person som den, hvilken romarne kallat
Mercurius; för det tredje lefde Oden-Mercurius icke på den tid,
då longobarderna utvandrade ur Skandinavien, utan mycket
längre tillbaka i tiden. Enligt Paulus skulle nämligen endast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
