Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. Mythen om urtiden och vandringarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gepaita) som enligt Jordanes skulle betyda dröjare eller sölare,
och detta namn förändrade sig under tidernas lopp till
gepider. Att namnförklaringen är hemtad ur folkdikten, bland
gotherna är så tydligt, att det ej behöfver påpekas.
Jordanes har hört en sägen, att äfven det krigiska
germanfolket herulerna skulle hafva kommit till Tyskland från
Skandinavien. Herulerna hade enligt sägnen icke utvandrat
frivilligt från den stora ön, utan blifvit tvungne dertill af
svethiderna eller af deras afkomlingar danerna. Att
herulerna själfve verkligen haft en saga om sitt ursprung från
Skandinavien bekräftas af historiska sakförhållanden. Vid
början af sjette århundradet hände, att detta folk, efter ett
olyckligt krig med longobarderna, delade sig i två delar, af
hvilka den ena fick af kejsar Anastasius bostäder söder om
Donau, medan den andra fattade ett beslut, som förekommit
alla historieskrifvare förvånande, att nämligen bryta upp och
söka sig ett hem på den skandinaviska halfön. De
omständigheter, hvarunder beslutet verkställdes, öka dess
märkvärdighet. Sedan de tågat förbi slaviska folk, kommo de till
folktomma landsträckor — folktomma förmodligen derför att
germaniska stammar öfvergifvit dem och slaviska stammar ännu
icke hunnit taga dem i besittning. I hvarje fall stod det här
öppet för herulerna att bosätta sig; men de gjorde det icke.
Man skulle misskänna deras skaplynne, om man trodde, att
de afstodo derifrån af fruktan för att ej få hafva dessa
trakter i obestridd besittning. Bland samtliga germaniska folk
fanns icke ett enda så kändt som herulerna för sin otämjeliga
stridslystnad och sina oförvägna planer, bärande prägeln af
det lättsinne, som man särskildt anmärkt som
kännetecknande detta folk. Sedan de genomtågat de folktomma
sträckorna kommo de till varinernas landamären och därefter till
danernas. Desse beviljade herulerna fritt genomtåg,
hvarefter äfventyrarne på skepp, som danerna måtte hafva ställt
till deras förfogande, seglade öfver hafvet till ön »Thule» och
stannade där. Procopius, den östromerske häfdatecknaren,
som berättar detta (De bello Goth. II, 15), säger, att på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
