Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. Mythen om urtiden och vandringarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vid bedömandet af den mythiska halten i denna saga
böra vi erinra oss, att gossen, som kom med sädeskärfven
till Skandien, behöfde solens bistånd, om sädeskornen, som
han medförde, skulle gifva skördar åt slägtena. Men sagan
antyder tillika, att soldisen hade beslöjat sig och gjort sig,
om möjligt, oåtkomlig, samt, när Heimdall banat sig väg till
henne, flydde bort till nordliga ishöljda ängder, der guden
och hans fosterson måste med vapen i hand återhemta henne,
hvarefter ett lyckligt äktenskap mellan honom och soldisen
betryggar åt landet, som han styr, god väderlek och riklig
äring. Vid första påseendet skulle man kunna tro, att denna
gudasaga icke efterlemnat något spår i våra isländska
mythfragment. Så är dock ej förhållandet. Hennes grundidé, att
solen en gång i urtiden förirrat sig från sydliga ängder till
den högsta Norden och der velat qvarstanna, men att hon
återbragtes under de gudars välde, som ordnat världen, och
genom dem fick på samma sätt som Dag och Natt sin bana
bestämdt och på slutgiltigt sätt utstakad, återfinna vi i den
af Julius Hoffory skarpsinnigt undersökta Völuspå-strof, som
talar om en sådan irrfärd af solen, timad medan hon ännu
icke visste, »hvar hon salar egde», samt i den följande strofen,
som berättar att de höghelige gudarne därefter i högtidligt
rådslag ordnade dessa väsens verksamhet så, att tiden kan
indelas och åren räknas efter deras lopp. Det äktenskap,
hvari soldisen inträdde, är ej häller förgätet. Skaldskaparmal
anför en strof af Skule Thorsteinsson, der Sol kallas Glenr’s
maka. Att han, som skalden kännetecknar med detta
epithet-namn, varit ett gudaväsen, ligger i sakens natur. Glenr
betyder efter all anledning »den skinande», och detta epithet
skulle vara illa valdt, om det ej afsåge »den mest skinande
af asarne», hvítastr ása, Heimdall.
Grunddragen i »Konung Ruther» likna sagan hos Saxo.
Äfven der är det en konung, som företager en vådlig
friarefärd och har att utkämpa åtskilliga strider, för att vinna en
underskön mö, hvars friare ditintills fått med sina på pålar
fästa hufvud plikta för djärfheten. Konungen åtföljes af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
