Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. Mythen om urtiden och vandringarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
blodbestänkla hjeltebana skulle i enlighet med den ande, som
i allmänhet genomgår den fornnordiska litteraturen, väcka
föräldrarnes fröjd och stolthet. Men saken har sin förklaring
i mythsammanhanget, som låter Borgars lefnad utgöra
öfvergångstiden till stridsåldern från en lycklig och fridfull
guldålder. Med all sin stridslust och beundran för krigiska
bragder hafva germanerna dock varit människor och delat med
alla andra folk den mening, att frid och sämja är något bättre
och mer önskvärdt än ofrid och blodsutgjutelse. De hafva,
likasom sina ariska fränder, drömt om en urtids Saturnia
regna och emotsett en världsförnyelse, som skall återställa
fridens välde. Borgar har i mythen varit bygdbrytaren,
lagstiftaren och domaren: en de fredliga idrotternas hjälte, som
ej önskat använda vapen mot andra än mot vilddjur och
våldsmän. Men med de nödvändiga egenskaperna mod och styrka,
som kräfdes för att ingifva aktning och intresse, hade mythen
utrustat äfven honom och gifvit honom rikliga tillfällen att
ådagalägga dem i striden för odlingens utbredning och lagens
hälgd. Borgar har varit en den nordiska mythens Herkules,
som bekämpat urtidens gigantiska vilddjur och dess
ogärningsmän. Saxo har (Hist. 23) bevarat sägnen om huru han en
gång kämpade bröst mot bröst med en jättebjörn, samt
besegrade och förde honom bunden till de sina.
Som bekant hafva hos den kristna tidens skalder
slägtbeteckningarna ylfingar, hildingar, budlungar o. s. v. förlorat
sina bestämda råmärken och beteckna icke längre skillda
ättegrenar, utan kungliga och furstliga krigare i allmänhet.
Detta i analogi med den kristet-isländska poetiken, som
medgifver, att man kan taga hvilket sjökonunga- eller jätte- eller
»dvärg»-namn som hälst för att därmed beteckna en viss
bestämd sjökonung, jätte eller »dvärg» — en poetik, som
tolkare än i dag tro vara tillämplig äfven på de hedniska
dikterna, ehuru den för de fornnordiske skalderna skulle varit
lika omöjlig som för de grekiske en poetik, som medgifvit
att kalla Odysseus för peleid eller Akilleus för laertiatid eller
Prometheus för Hefästos eller Hefästos för Dädalos. Dikterna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
