Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. Mythen om urtiden och vandringarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
meginhurðar galli, »Odens store ports fördärfvare», en
omskrifning, som hänvisar på, att det var med stridsyxan Njord
sprängde Asgardsportens lås. Slutsatsen, som af dessa yttranden
måste dragas, bekräftas af en berättelse, hvarmed sjette boken
af Saxos historia börjar och som otvifvelaktigt är ett genom
historiering omgestaltadt fragment af mythen om huru Asgard
eröfrades af vanerna.
Tilldragelsen förlägges af Saxo till konung Fridlevus II:s
regering. Det bör redan här anmärkas, att allt väsendtligt,
som Saxo förtäljer om denne Fridlevus, vid närmare
undersökning visar sig vara hemtadt från mythen om Njord.
Det fanns den tiden tolf bröder, säger Saxo, utmärkte för
mod, styrka och kroppslig ståtlighet. De voro vidt berömde
för »gigantiska triumfer». Till deras troféer och rikedomar
hade mångfaldiga folkslag skattat. — Den urkund, ur hvilken
Saxo fått underrättelsen om konung Fridlevus’
sammandrabbande med dem, har emellertid omtalat endast sju af de tolf,
och Saxo uppräknar namnen på desse sju: de hette Björn,
Asbjörn, Thorbjörn, Gunnbjörn, o. s. v. I samtliga namnen
ingår asagudsepithetet Björn.
Bröderna hade, berättar Saxo vidare, haft
bundsförvandter, men då berättelsen börjar, voro de öfvergifne af desse
och hade på grund deraf måst stänga sig inne på en ö,
kringfluten af en ytterst våldsam fors, som kommer från en den
högsta bergkam och hvars hela flodbädd glänser af yrande
skum. Befästad var ön med en utomordentligt hög vallgördel
(præaltum vallum), i hvilken var infogad en märkvärdig
port. Den var nämligen så inrättad, att gångjärnen voro
insatta nere vid marken mellan vallöppningens sidor, så att
porten, vridande sig kring dem, kunde med en af kedjor
reglerad rörelse sänkas ned och bilda en brygga öfver forsen.
Porten är således på samma gång en fallbro af det slag,
hvarmed germanerna genom romarkrigen blifvit bekante redan
före Tacitus’ tid; jämför Annal. L. IV, 51 med IV, 47. I
fästet funnos en alldeles ovanlig häst och en likaledes
utomordentligt stark hund, som förut vaktat jätten Offotes hjordar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
