Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Mythen om underjorden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Dessa uppgifter ur olika källor öfverensstämma i
grunddragen med hvarandra. De äro eniga därom, att underjorden
delas af en älf i två hufvudafdelningar, och att vistelseorter för
dödes själar finnas blott på den ena fjärmare sidan af älfven.
Den andra närmare hufvudafdelningen af underjorden
har således en annan bestämmelse än att mottaga de saligen
eller osaligen döde. Där bor, enligt Gorms saga, jätten
Gudmund med söner och döttrar; där äro också Glansfälten, enär
dessa, enligt Hervors, Herröds, Thorsten Bæarmagns och
Helge Thoressons sagor, beherrskas af Gudmund.
Några af de anförda berättelserna säga, att Glansfälten
äro belägna i Jotunheim. Denna uppgift motsäger icke, att
de äro belägna i underjorden. Mytherna hafva talat om två
Jotunheim, och eddorna begagna därför flertalsformen
Jotunheimar. Det ena Jotunheim har sitt läge på jordens yta
längst i norr och öster, skildt genom det yttersta hafvet eller
Elivågor från det af människor bebyggda Midgard
(Gylfaginning 8). Det andra Jotunheim är underjordiskt. Enligt
Vafthrudnersmal 31 skjuter en af världsträdets rötter ned »till
rimthursar». Urd och hennes systrar, som vakta en af
Yggdrasels rötters källor, äro jättemör; Mimer, som bevakar en
andra källa i underjorden, kallas jätte. Den afdelning af
underjorden, som bebos af ödesdiserna och Mimer, bebos
således af jätteväsen och är ett underjordiskt Jotunheim.
Båda dessa Jotunheim stå i förbindelse med hvarandra. Från
det öfre går en väg, som leder till det nedre. Fördenskull
hafva också de i kristen tid nedskrifna sägner, för hvilka här
redogöres, hänvisat till Ishafvet och den yttersta Norden som
deras kosa, hvilka ha lust och mod att besöka underjordens
jättar.
När det i Haddings saga förtäljes, att han på andra sidan
underjords-älfven såg svärdfallne kämpars skuggor, ordnade
till härar, sammandrabba med hvarandra, så står detta
alldeles icke i motsägelse till den myth, enligt hvilken de på
slagfälten korade kämparne komma till Asgard och på
gudavärldens slätter leka sina stridslekar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
