Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- II. Mythen om underjorden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Där månde de underbara gyllne taflorna finnas lämnade
(finaz eptir) i gräset.»
Således: tafvelspelet återfinnes i gräset på
världsförnyelsens ängar, emedan det sedan arladagar förvarats i Mimers
rike. Lif och Leifthraser befinna sig efter världsbranden på
världsförnyelsens jord, emedan de långt dessförinnan haft sin
bostad därstädes, i Mimers rike. Nides fjäll (och Nidhögg
med dem) ha blifvit upplyftade ur hafvet tillika med
världsförnyelsens jord, emedan dessa fjäll ha sitt rum i Mimers
rike. Det nya världstidehvarfvets jord, dygdens och
lycksalighetens, har, ehuru dold, varit till i årtusenden under den
syndbefläckade jordskorpan som kärnan under skalet.
Anmärkn. Völuspa strof 56 kallar den ur hafvet uppkommande
jorden iðja græna:
Ser hon upp koma
auðro sinni
iorð or ægi
iþia grœna.
Den vanliga tolkningen är iþia-grœna, »den evigt gröna», eller »mycket
gröna», och står i god samklang med den i de ofvanför omtalade
sagorna bevarade föreställningen, att vintern icke mäktade härja
Gudmund-Mimers blomsterfält. Således kommer den idé, som ligger i uttrycket
Haddingjalands oskurna ax (se n:o 72, 73), tillbaka i Völuspas
meddelande, att åkrarne gifva osådda skördar i förnyelsens rike. Emellertid
har sammansättningen iþia-grœna ett ganska abnormt utseende och
ingifver misstanke. Müllenhoff (Deutsche Alterth.) läser iðja, grœna och
öfversätter: »den friska, gröna». — Gissningsvis och utan att bygga något
på antagandet torde det vara tillåtet framställa den möjligheten, att iðia
är en gammal genitivplural af iða, en vattensamling i hvirflande rörelse.
Iða har fordom haft ett j i stammen (det är beslägtadt med ið och iði),
och detta j måste då också gjort sig hörbart i böjningarna. Af
åtskilliga omskrifningar hos de gamle skalderna inhemtar man, att de
föreställde sig underjordskällornas safter såsom brusande och i liflig rörelse
(t. ex. Óðreris alda þýtr hos Einar skalaglam, och Boðnar bára ter
vaxa hos samme skald). Är gissningen lika riktig som den synes
sannolik, då kännetecknas förnyelsens jord som »de hvirflande källornas
gröna jord», och källorna äro de tre ryktbara, som vattna världsträdets
rötter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 14:02:25 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/vrgerman/1/0302.html
