Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Mythen om underjorden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bot (vite) för sina synder. Från England har förmodligen
uttrycket kommit till Skandinavien, där det återfinnes i det
isländska Hel-víti, det svenska Hälvete, det danska Helvede.
Inom isländska litteraturen påträffas det för första gången hos
Hallfred, samme skald, som med svårighet lät af Olof
Tryggvesson öfvertala sig till att öfvergifva sina fäders tro.
Århundraden innan Skandinavien kristnades, hade
romerska kyrkan i det närmaste utplånat gränsen mellan den
nytestamentliga underjordens Hades och dess Gehenna. Underjorden
hade i sin helhet blifvit till ett kvalens rike, om än med olika
gradationer; salighets-ängder funnos ej mer där nere, och för
Hel i den mening, hvari Ulfilas nyttjade Halja, och den
fornhögtyska öfversättningen Hella, fanns icke längre plats i den
kristna åskådningen. I Norden fick fördenskull Hel förblifva
ett hedniskt ord och bibehålla sin hedniska betydelse, så
länge som de kristnade slägtleden förmådde eller vårdade sig
om att bevara den. Det ligger i sakens natur, att minnet af
denna betydelse skulle efter hand blekna, och att man skulle
i samma mån tillämpa på hedningarnes Hel föreställningar,
som tillhörde kyrkans hälvete. Man kan i den
isländsk-norska litteraturen så tämligen följa detta förlopp. Det
föregick långsamt, ty den germaniska religionens lära om
underjorden var i hög mån fantasitilltalande och, såsom det vid en
noggrann undersökning visar sig, så långt ifrån obestämd i
sina konturer, att hon tvärtom var tecknad i de klaraste och
skarpaste drag ända in i de minsta enskildheter. Först på
1200-talet kunde en sådan framställning som Gylfaginnings
af det hedniska Hel vara möjlig och vinna läsares förtroende;
men icke ens då voro de från hedendomens dagar i isoleradt
tillstånd bevarade minnena af den gamla underjordsläran så
förvirrade, att icke en vida trognare eller, rättare sagdt, en
icke fullt så genomfalsk skildring af henne låtit sig
verkställa. Gylfaginnings framställning af det hedniska Hades
hvilar mindre på den för handen varande förvirringen i
arfsägnerna än på konklusioner från författarens egna oriktiga
förutsättningar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
