Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Mythen om underjorden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvem som skall segra; men rädslan upphör, då å ena sidan
det lössluppna jättevidundret är tillintetgjordt, och å andra
sidan Vidar och Vale, Mode och Magne ha öfverlefvat striden
och öfverlefvat lågorna, som ej häller nedtränga till Balder
och Höðr och deras skyddslingar i Hel. Ordet þann, denne,
som förekommer i strofens näst sista (öfversättningens sista)
rad kan omöjligen hafva afseende på någon annan än den i
strofens 4:de rad omtalade jätten (iotunn). Det finns i strofen
endast två maskulina uttryck till hvilka det maskulina þann
kan hänföras: iotunn och Yggdrasils askr. Iotunn, som
står närmast þann, har redan därigenom företrädesrätten, och
enär världsträdet hvarken faller för eld eller egg (Fjölsv. 20)
och i själfva verket öfverlefver Surtbranden, så måste þann
ovillkorligt hänföras till iotunn.
Härmed har Völuspa gifvit oss ett vittnesbörd om den
ställning innevånarne i Hel intaga till partierna, som kämpa
i Ragnarök. De som rädas, när ett jättevidunder — ett ytterst
farligt, eftersom det ditintills varit bundet — kommer loss ur
sina länkar, för att angripa gudarne, och de, hvilkas
förskräckelse lägger sig, när vidundret är förtärdt i världsbranden,
de varelserna kunna omöjligen följa med sina välönskningar
detta vidunder och dess medkämpar. Deras hjärtan äro på
de goda och människovänliga makternas sida. Men de
uppträda likväl icke verksamt för deras sak, de deltaga ej i striden.
Detta är redan klart däraf att deras rädsla icke ändar förr
än med stridens slut. Nu veta vi redan, att bland innevånarne
i Hel finnas ásmegir’na, Lif och Leifthraser och deras ättlingar,
och att desse icke äro herþarfir, icke att bruka i strid,
emedan själfva deras bestämmelse förbjuder dem att verksamt
deltaga i denna världsperiods tilldragelser (se n:o 53). Men
texten förnekar oss att ensamt hafva dem i minnet, när det
gäller att bestämma hvilka varelserna á Helvegum äro. Texten
säger nämligen, att alla, som finnas á Helvegum, rädas, tills
striden lyckligt ändat. Hvad tolkare af det mycket misshandlade
stället hafva förgätit, har Völuspas sierska icke glömt: att
under de oräknade årtusendenas lopp otaliga barn och kvinnor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
