Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Mythen om underjorden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Att mottaga nornornas dom var identiskt med att vara
hemfallen åt döden (Yngl. tal, Heimskr. k. 52). Ödet och döden
stodo i begreppet och i språkbruket hvarandra så nära, att
de i mythen måste sammansmälta till en enda personlighet.
Dödens herrskarinna var ju den, som beslöt öfver döden; men
den, som beslöt öfver lifvets längd och därmed öfver döden,
samt öfver dödens art, var ju ödets dis. De måste varda
till ett.
Också finna vi i de nordiska urkunderna namnet Urðr
nyttjadt för att beteckna döden, likasom i Heliand och Beovulf,
och detta till och med utan att det personliga i Urds
karaktär framhålles. Ynglingatal (Heimskr. k. 44) kallar Ingjalds
dödssätt för hans Urðr, och att bereda någon döden var att
draga Urðr at honom.
Långt in i de kristna århundradena fortlefde minnet af
att Urd var dödsrikets och dödens dis. När ett sken, som
kallades Urds måne, visade sig på väggen, var detta tecknet
till en farsots utbrott (Eyrbyggj. s. 270). Ännu så sent som
år 1237 skulle Urd hafva, natten före jul, uppenbarat sig för
Snöbjörn, för att båda en blodig drabbning, och hon sjöng
då en sång, hvari hon sade, att hon sorgsen farit dit, för att
kora en man till döden. Saxo öfversätter Urðr eller Hel
med Proserpina (Hist. Dan. I, 43).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
