Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Mythen om underjorden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
härvid. Gylfaginning i den text, som meddelas i Upsalacodex,
gör honom till herre i Gimle, till den eviga lycksalighetens
konung: efter Ragnarök, heter det där, »finnas många goda
vistelseorter och många dåliga»; bäst är att vara i Gimle
hos Surt (margar ero vistar goþar ok margar illar, best
er at vera a Gimle meðr surti). Namnet Surt betyder svart;
man finner, att hans svarta utseende icke hindrat hans
befordran, som slutligen gått ända därhän, att en mytholog, som
uppriktigt trott på Gylfaginning, sett i honom den allsmäktige,
som enligt Völuspa skall komma efter världsförnyelsen, för
att utjämna och förlika allt disharmoniskt och grunda heliga
stadgar, som skola varda evigt giltiga.
Det torde under sådana omständigheter få räknas som
ett kritiskt försigtighetsmått att icke obetingadt tro på
Gylfaginnings uppgift, att den ljusets och värmens värld, som fanns
före världsskapelsen, hetat Muspel eller Muspelsheim. Detta
är efter all anledning utfunderadt af Gylfaginnings författare.
Säkert är, att ingen annan källa vet något om det namnet.
Men att mythen antagit tillvaron af en sådan värld följer
redan däraf, att Urds källa, som ger världsträdet lifsvärme,
måste hafva sitt djupaste källsprång där, likasom Hvergelmer
har sitt i urköldens och Mimer sitt i den visdom, som
förenar motsatserna och låter dem samverka i en ordnad värld.
Man har således att åtskillja Múspells megir, Múspells
synir, från Surts klanmän, som kallas Surts ætt, synir
Suttunga, Suttungs synir (Skirnersm. 34, Alvissm. 35). Man
borde äfven erinra sig, att Múspell i förbindelse med orden
synir, megir svårligen kan betyda ett land, ett rike, en
region. Den bild, på grund af hvilken innevånarne i ett land
kallas för dess söner eller ättlingar, förekommer, såvidt jag
vet, aldrig i den älsta nordiska litteraturen.
Med afseende på de i den poetiska eddan förekommande
väderstrecksbeteckningarna norðan och austan må ej
förgätas, att samma nordliga trakter i den mythiska geographien,
till hvilka åtskilliga händelser förläggas, måste af
isländingarne varit föreställda som belägna österut från deras egen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
