Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Mythen om underjorden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gudarna verkat i de senares tjänst och till världens gagn, i
det att de malde guldålderns välsignelser på världskvarnen.
Deras verksamhet vid den stora mekanismens möndull, som
de drogo under sjungande af lyckobringande galdersånger,
bildade ett sidostycke till Allvalde-sönernas, som smidde åt
gudarne växtlighetsklenoder. När brytningen inträdde, sällade
sig jättemörna till sina fränders sak. De satte världskvarnen
i en sådan fart, att jordens grundvalar bäfvade, stycken af
kvarnstenarna lösbrötos och kastades upp genom hafsdjupen,
och kvarnens resverk skadades. Detta kunde icke ske, utan
att tillika den därpå hvilande stjärnehimmelen rubbades.
Minnet af denna mythiska tilldragelse uppdyker i Rimbegla, som
berättar, att mot slutet af konung Frodes regering uppstod
en förfärlig oordning i naturen: en storm med väldiga åskor
gick öfver landet, jorden skälfde och kastade upp stora stenar.
I Grottesången omtalas samma tilldragelse som en »lek» af
Fenja och Menja, hvarunder de ur djupet slängde upp på
jorden de hällar, som sedermera vordo stenarne i den mindre
Grottekvarnen. Efter den »leken» begåfvo sig jättemörna
upp på jorden och deltogo på den Odens-fiendtliga sidan i
det första stora världskriget (se n:o 39). Det är
anmärkningsvärdt, att mythen således ställt fimbulvintern och de stora
utvandringarna från Norden i förbindelse med ett jordskalf
och en rubbning af världskvarnen, som kringdrifver
stjärnehimmelen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
