Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Mythen om underjorden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det finnes olika arter af eld, mer eller mindre rena och heliga,
och en till sin börd helig eld kan orenas genom tillkomna
olämpliga element. Den renaste elden, den som
ursprungligen tänndes af gudarne och sedan förlänades människoslägtet
som en oskattbar välgärning, ett föreningsband mellan den
högre världen och dem, var den eld, som åstadkommes genom
gnidning: »gnid-elden», »rif-elden», »borr-elden». På
hundratals ställen bevittnas detta i Rigveda, och föreställningen
fortlefver än i dag hos olika germaniska folks allmoge. Den
stora kvarnen, som kringdrifver stjärnehimmelen, var också
mythens väldiga gnidmekanism, från hvilken den heliga elden
naturligen borde utgå och verkligen ansågs hafva utgått, såsom
nedanför skall visas.
Ordet möndull, hvarmed kvarnens vridstång betecknas,
har forn-ariska anor. Det går upp till ett urgermaniskt
manthula, svängträd (Fick, Wörterb. d. ind.-germ. Spr.. 111, 232),
beslägtadt med sanskr. manthati, kringföra, vrida, borra, af
roten manth, som förekommer på mångfaldiga ställen i
Rigveda och i sin direkta användning städse hänvisar till
gnideldens frambringande (Bergaigne, Rel. ved. III, 7).
I Rigveda har den heliga elden sin personlige
representant i den »rene», »uppriktige», »människovänlige» guden
Agni, hvars själfva namn, beslägtadt med lat. ignis, angifver
eldguden. Det var enligt Rigveda en tid, då Agni lefde dold
för både gudar och människor som det i alla väsen och ting
inneboende ljus- och värme-ämnet; en annan tid, då han
personligen var hos gudarne, men ännu ej hos människorna,
och slutligen en tid, då Mâtariçvan, ett heligt väsen och
Agnis fader i real eller symbolisk bemärkelse, ställde det så,
att Agni kom till våra fäder (Rigv. I, 60, 1). Den
människogeneration, som lefde då, var bhrigu’ernas slägte, kalladt så
efter en urpatriark Bhrigu. Denne Bhrigu och med honom
Manu (Manus), var den förste, som vid offer till gudarne
begagnade den genom Agni förlänade elden (Rigv. I, 31, 17
m. fl. st.).
Då Agni genom Mâtariçvans försorg anlände till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
