Undersökningar i germanisk mythologi / Del 1 / 548 (1886-1889) Author: Viktor Rydberg Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Mythen om underjorden

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

óþ þau ne haufðo, la ne læti ne lito goða. Aund gaf Oþin, oþ gaf Henir, la gaf Loðvr oc lito goða.

»ódr» de ej hade, ej »lá», ej »læti», ej gudaskepnad. Ande gaf dem Oden, »ódr» gaf dem Hænir, »lá» gaf dem Lodur och gudaskepnad.

De båda lägsta faktorerna, jordämnet och den vegetativa
kraften, voro redan förenade i Ask och Embla, då de tre
gudarne funno dem som »trädvarelser». Dessa element kunna
utan gudarnes särskilda ingripande förena sig genom ett rent
naturförlopp. När solen första gången sken från söder å
»salens stenar», trädde den vegetativa kraften i förbindelse
med urgiganten Ymers stoft, som var mättadt med lifsfrön
ur Audumlas safter, och då »vardt grunden grodd med gröna
örter».

Människorna bildades således icke omedelbart af det råa
jordämnet, utan detta var redan organiseradt och formadt,
när gudarne kommo och af »trädvarelserna» gjorde varelser
med blod, rörelseförmåga och andliga egenskaper. Den
vegetativa kraften har man, lika litet som någon annan kraft,
att tänka sig på modernt sätt: som en genom abstraktionen
från själfva »ämnet» skilld, men till ämnet bunden
verksamhet, utan som ett verksamt ämne, förenadt med jordämnet.

Lodurs första gåfva, lá med læti, gör Ask och Embla
till animaliska väsen. Egilssons åsigt, att lá betyder blod,
bekräftas af sammanhanget, hvari vi finna ordet här användt.
Det med lá förenade læti (jämför det beslägtade svenska ordet
»later»), betyder det för ett medvetet väsen egendomliga sättet
att röra och föra sig. Blodet och förmågan af en rörelse,
som bär prägeln af uppsåtlighet, voro för germanerna,
likasom för alla andra folk, de kännemärken, som åtskillde djuriskt
lif från växtlif. Härmed äro vi redan inne på psykiska
element. Den ärftlighet i anletsdrag, växt, gång och hållning,
som man iakttagit såsom bildande stam- och slägttyper, ansågs

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>