Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Mythen om underjorden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sig i sådana olyckor, som ej med mänsklig kraft kunde
afvändas.
Dessa sex element, förenade till ett i människonaturen,
måste stå i ständig växelverkan med hvarandra. Den
personliga kärnan, óðr, påverkas från ena sidan af önd, anden;
från andra sidan af de animaliska, vegetativa och kroppsliga
elementen, och enär personligheten är begåfvad med vilja,
bär hon ansvaret för den utgång denna växelverkan får.
Varder anden fullt öfverlägsen de öfriga elementen, så
genomtränger och hälgar han ej allena den personliga kärnan, utan
äfven det animaliska, vegetativa och kroppsliga. Då varder
människonaturen till ett väsen, som kan kallas gudomligt och
förtjäna gudomlig ära. När en sådan människa dött, hafva
de lägre elementen, som efterlämnas och anförtros åt grafven,
blifvit genomträngda och fått delaktighet af den personlighet,
som de tjänat, och kunna därför på underbart sätt utbreda
lycka och välsignelse till omgifningen. När Halfdan svarte
dött, täflade fördenskull olika orter om att få behålla hans
kvarlefvor, och tvisten vardt sliten så att man delade liket
mellan Hadaland, Ringerike och Vestfold (Fagerskinna,
Heimskringla). Den vegetativa kraften i kvarlefvorna efter vissa
aflidna kunde också förete sig på underbart sätt. Thorgrims
hög i Gissles saga var alltid grön på ena sidan, och
Laugarbrekku-Einars hög var helt grön både vinter och sommar
(Landn. II, 7).
De i grafhögen gömda elementen af den döde fortsatte
en längre eller kortare tid sin växelverkan med hvarandra
och bildade ett slags enhet, som, om de varit genomträngda
af hans óðr och önd, bevarade något af hans personlighet
och egenskaper. Grafhögen kunde på detta sätt komma att
innesluta en dubbelgängare, ett alter ego af den till dödsriket
nedstigne. Denne dubbelgängare, efter sin bostad kallad
haugbúi, »högbebyggare», kännetecknades till sitt väsen som
en draugr, en från sin lifsrot afhuggen trädstam, som ännu
håller samman, men efter hand, om än mycket långsamt,
skattar åt förgängelsen och går sin upplösning till mötes. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
