Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Mythen om underjorden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kristen tid fick benämningen draugr en ond demonisk
betydelse, som den i hednisk tid icke uteslutande hade, att döma
af de sammansättningar, hvari den förekommer: eldraugr,
herdraugr, hirðidraugr, som användas i omskrifningar för
»stridsmän», óðaldraugr rättslig innehafvare o. s. v. Den
bortgångnes andra jag, hans i grafhögen bosatte
dubbelgängare bar hans eget skaplynne: var god och välvillig, om den
döde i lifstiden varit det, elak och farlig i annat fall. Till
regeln troddes han sofva i sin grift, särdeles om dagen, men
kunde vakna nattetid eller väckas under inverkan af bönens
eller besvärjelsens krafter. Dubbelgängare af det goda slaget
voro hollar vœttir, de af det onda úvœttir. Vördnaden för
fäderna och föreställningen, att forntidens människor varit
frommare och ädlare än den innevarande tidens, gjorde, att
man i allmänhet ansåg fädernas dubbelgängare som
välgörande och för slägtens bästa verksamma väsen och gerna
hade familjegrafhögen, där en sådan fanns, nära intill
hemmet. Fanns ej en grafhög i grannskapet, men en klippa eller
kulle, trodde man, att de ifrågavarande dubbelgängarne
samlades där, när något vigtigt för slägten förestod. Inträffa
kunde det äfven, att de lägre elementen, när de öfvergifvits
af óðr och önd, vordo till en dubbelgångare, i hvilken det
vegetativa och animaliska gjorde sig på uteslutande sätt
gällande. En sådan plågades ständigt af djuriskt behof efter
näring och syntes icke ega känsla för eller minne af i lifstiden
knutna band. Saxo (Hist. 244 ff.) meddelar en ohygglig
berättelse om en dylik. Två fosterbröder, Asmund och Asvid,
hade öfverenskommit, att om den ene dog före den andre,
skulle den öfverlefvande låta innesluta sig i fosterbroderns
grafkammare och förblifva där. Asvid dog och högsattes med
häst och hund. Asmund höll öfverenskommelsen och lät
innesluta sig i hans mycket rymliga grafhög, men upptäckte
till sin fasa, att fosterbrodern blifvit till en haugbúi af det
sistnämda slaget, hvilken, sedan han uppätit häst och hund,
störtade sig öfver Asmund själf, för att göra honom till offer
för sin hunger. Asmund besegrade haugbúin, afskar hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
