Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Ivaldeslägten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i sälhammar utkämpade striden mellan Heimdall och Loke,
som erinrar om den i en sälhud gömde Menelaos’ strid med
sälvaktaren Proteus (Odyss. IV, 404 ff.). Likasom det i de
ariska språken finnes ord, som genom själfva sin gestaltning
hänvisa på gemensamt ursprung, men ej på lån, så finnas
också inom de ariska mythkretsarne sagor, som genom själfva
sin gestaltning yppa sin härkomst ur en urgammal gemensam
rot, men tillbakavisa gissningarna om lån. Till dem höra
dessa om hvarandra erinrande drag ur Odysseus’ och
Svipdagsmytherna.
Det är redan ofvanför bevisadt, att Germanias Mannus
är densamme som de nordiska källornas Halfdan, och att
Yngve-Svipdag har sin motsvarighet i Ingævo (se n:o 24).
Den Tacitus’ sagesman, som kunnat berätta ur germanernas
sånger om Mannus och hans söner, germanernas tre
stamheroer, måste också just i dessa sånger hafva hört Örvandels
och Svipdags bragder och äfventyr omtalade, eftersom
Örvandel och Svipdag ingripa på det mäst afgörande sätt i
Mannus-Halfdans öden. Hade mythen om Svipdag diktats i en senare
tid, då skulle Mannus-Halfdans saga efter Tacitus’ dagar
genomgått en förändring, som varit liktydig med en fullständig
förvandling, och till ett sådant antagande finnes ej ringaste
skäl. Örvandel är icke en i senare tid formad mythgestalt;
han har, såsom redan påpekats och längre fram skall bevisas,
fornariska anor. Århundradena mellan Tacitus och Paulus
Diaconus äro tyvärr nästan blottade på vittnesbörd om de
germaniska mythernas och sagornas tillstånd, men där, såsom
hos Jordanes, vittnesbörd likväl skjuta upp ur den omgifvande
tystnaden, omtalas Arpantala, Amala, Fridigernus,
Vidigoia (Jord. V) såsom besjungna af fäderna från urgammal
tid och skildrade af dem som hjältar, hvilka knappt haft sina
likar (quales vix heroas fuisse miranda jactat antiquitas).
I Arpantala hafva redan föregående forskare igenkännt
Örvandel, i Amala Hamal, i Vidigoia Wittiche Wielands son
(Vidga Völundsson), som i mythen är syskonbarn med
Svipdag (se n:o 108). Fridigernus, Friðgjarn, betyder: »han som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
