Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Ivaldeslägten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Longobardernas historierade utvandringssaga har således sin rot i den
stora allmängermaniska utvandringsmythen, som knöt sig till
den genom Loke vållade tvedrägten mellan gudarne och
urtidskonstnärerna, en tvedrägt hvarunder de senare slöto sig
till frostmakterna och i spetsen för skilfinga-ynglingastammarne
riktade mot söder den folkstöt, som åstadkom
Fastlandsgermaniens befolkande med stammar från Sydskandien och
Danmark (se n:o 28, n:o 32).
Mythhjälten Ibor är ej häller i de tyska sagorna
förgäten. Han omtalas hos Notker (omkring år 1000) och i
Vilkinasaga. Notker omtalar honom blott i förbigående såsom
en då allbekant sagohjälte, i det att han skilljer mellan den
verklige i skogarne kringströfvande vildgalten (Eber) och den
Eber (Ebur), som »bär svaneringen». Mer får man här icke
veta om honom. Men mythens Ebur-Egil är enligt
Völundarkvida gift med en svanemö och har i likhet med sin broder
Völund burit en ring. Svaneringarnes betydelse har
ursprungligen varit densamma som ringen Draupnir’s: de voro
fruktbarhetssymboler, samt förfärdigades och egdes på denna
grund af mythens urtidskonstnärer, som ju voro de
personliggjorda ärings-skapande krafterna i naturen, samt af deras
älskarinnor eller hustrur, svanemöarna, som voro
växtlighetssafternas, det mythiska »mjödets» och »ölets» gifvarinnor.
Den svanemö, som älskar Egil, kallas fördenskull i
Völundarkvida Ölrun, ett parallelnamn till Ölgefion, såsom Groa,
Örvandels hustru, kallas i Haustlaung (pros. Edd. I, 282). Äfven
Saxo känner svaneringarne och omtalar, att från tre i luften
sjungande svaner föll ett med runor tecknadt cingulum ned
till konung Fridlevus (Njord), hvilket underrättade honom om
hvar han skulle finna en af en jätte bortröfvad yngling, hvars
befriande låg Fridlevus om hjärtat. Ställets sammanhang ger
vid handen, att den onämde ynglingen i mythen var
Fridlevus-Njords egen son, Fröj, skördarnes af frostmakterna röfvade
herre. En svanering har således i mythen medverkat till att
återställa jordens fruktbarhet.
I Vilkinasaga uppträder Villifer. Sagans författare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
