Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. Germanska myther af fornnordiskt ursprung
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
låta slagta och spisa dem, och de stå lefvande upp igen
(Rigv. I, 63, 2; jämför Bergaigne II, 256, 257). När denna
måltid är undangjord, sätter Kutsa, värden, hos hvilken han
tagit in, Rigvedas Egil, blixten i hans hand, och han färdas
ut till kamp mot demonerna.
108) Thor och Indra äro till karaktär och lynne
fullkomligt lika hvarandra: människovänlige, ädelmodige, lätt
uppbrusande, snart åter lugnade, i grunden godmodige, glade vid
sång och mjöd. Det är ett i folkpsykologiskt afseende
särdeles beaktansvärdt drag, att denne gud, Thor-Indra, som till
sin moraliska gestaltning, likasom till flertalet af sina
äfventyr, är en skapelse af den ariska enhetstiden eller, i hvarje
fall, af en tid, då de germaniska stammarne voro på det
närmaste förknippade med de indo-iraniska, förenar den
väldiga styrkan, det obetvingliga hjältemodet med godhet och
välvilja. Indra är den i krig och fred åkallade
människobeskyddaren, de frommes faderlige vän, frälsare och befriare,
de svages värn och hjälp. Thor, som är Midgardsvärnaren,
är också människovännen (vinr verliða, Hym. 11). Han är
den ridderlige hjälten, som midt i sin vrede kan lyssna till
en dödsfiendes vädjan att icke slå honom vapenlös (pr. eddans
berättelse om Rungner). När Thjalve af oförstånd skadat
den ene af hans dragare — hvilket ur mythisk synpunkt är
en olycka för världsordningen — brusar han upp i
vredesmod, men lugnas af bönen om förlåtelse, gör den felaktige
till sin fosterson, sätter honom på åskvagnen vid sin sida
och uppfostrar honom till en hjälte. Att illa löna goda gåfvor
är en nedrighet, som han hatar (Harb. 21). Svek och lögn
afskyr han (Harb. 37). Den hårdt släpande trälen har i honom
en gudomlig vän, som lönar hans mödor med lycksalighet
efter döden (Harb. 24). Han är i Harbardsljod, Thrymskvida,
Hymerskvida och annanstädes skildrad på ett sätt, som gjuter
ett sken af oförliknelig ädel naivitet öfver hans väldiga
personlighet. Hans vrede kan afväpnas ej blott af bönen, utan
också af ett kvickt eller vältänkt ord (Harb. 45), hvilket torde
sammanhänga med hans kärlek till skaldskap, en konst, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
