Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. Germanska myther af fornnordiskt ursprung
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fränder, voro icke ovilkorligen oskadliga, emedan de i grafven
kunde råka ut för och komma under inflytelse af den onda
dödsdemonen Nirrti (germanernas Leikin) eller af
trolldomsutöfvare och dödsbesvärjare, som gerna nattetid hemsökte
griftställena. Fördenskull beder lithurgen jorden, som
uppkastas öfver griften, att hon må skydda den begrafne för
Nirrtis närhet (Rigv. X, 18, 10). Men enär jordöfverhöljet,
äfven då det var af lithurgen vigdt till sådant ändamål, ej
innebar ett säkert skydd i detta afseende, så lade man en
boja, ett band kring den dödes fotter. Bandet kallades
kûdi-bojan; man lade henne, säges det uttryckligen, på de döde,
»för att hämma deras fötter» (Atharv. V, 19, 12) och hindra
dem att lämna grafhögen.
Atharvaveda XVIII, 3, 8 meddelar en formel, som
uppmanar den dödes lägre väsenselementer, betraktade som ett
slags personlig enhet äfven de, att utan att kvarlämna
någonting af sin kroppslighet, följa hans högre väsenselementer,
hans själ, — att »följa till hvila den till ro gångne anden»
eller begifva sig dit, där de finna välbehag. Denna formel
tillhör likbränningsceremonielet. Genom förbränningen ansågs
det möjligt för de lägre väsenselementen att omedelbart följa
den dödes själ eller sprida sig i universum, och därigenom
ansåg man sig hafva vunnit två fördelar: 1) den dödes andra
jag befriades från sitt graflif, som var rysligt, om hans sömn
där stördes vare sig af kraf på näring eller genom Nirrtis och
trolldomsutöfvares åtgöranden; 2) de öfverlefvande befriades
från sin fasa för onda dubbelgängare. Jag är för min del
öfvertygad om, att den märkvärdiga företeelse, att de ariska
folken efter sin skilsmässa från hvarandra — och antagligen
således oberoende af hvarandra — började införa likbränning,
samt att denna sed tog allt mer öfverhand, har en starkt
medvärkande orsak, kanske sin förnämsta orsak däri, att man
därmed trodde sig vinna de nämda fördelarna. Försöken att
förklara företeelsen vare sig så, att de vid jordfästningen
sedan urminnes tid vanda ariska folken skulle blifvit
underkufvade af likbrännande icke-ariska folk och antagit deras
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
