Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. Germanska myther af fornnordiskt ursprung
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sedvänjor, eller så att företeelsen varit en följd af
religionsombyte kunna anses fullständigt vederlagda af de bevis
däremot, som de arkeologisk-historiska forskningarna bragt i dagen.
Samma bevis hafva kullkastat Jakob Grimms antagande, att
förändringen varit en följd af öfvergång från nomadiskt
lefnadssätt till bofasthet. Förändringen vardt aldrig
fullständigt gillad — genom alla århundraden af likbränning hos
Veda-arierna, hellenerna och romarne höllo vissa familjer och
enskilda fast vid det älsta, af urfädernas föredöme helgade
begrafningsbruket, och hos romarne som hos hinduerna
fortfor man att jordfästa barnen, antagligen därför att man hade
intet att frukta af deras dubbelgängare[1] — ej häller vidtogs
förändringen af sina anhängare med lätt hjärta. Om romarne
vet man, att likbränningens vänner sökte en förmedling mellan
det gamla begrafningsskicket och det nya: att de under lång
tid icke gärna brände liken, innan de skilt en arm eller någon
annan kroppsdel från desamma för att jordfästa den. Som
religiöst berättigade betraktades städse båda bruken, ehuru
man af Rigv. IX, 83, 1 erfar, att det, sedan likbränningen
fortgått genom sekler, uppstod ifrare bland de vediske prästerna,
som ansågo jordfästningen medföra förlust af saligheten.
Likbränningen framkallade emellertid en betänklighet:
att »liten», den inre lekamen, i förening med hvilken själen
förflyttas till dödsriket, skulle lida skada i bålets lågor.
Betänkligheten häfdes genom formler, som ansågos skydda
däremot. En af de vid likbränningsceremonien använda
hymnerna (Rigv. X, 16) innehåller dessa formler. Här talas det
om en den dödes lekamen, som — medan hans synliga gröfre
kropp förvandlas till aska — elden besvärjes att ej förbränna,
ej ens sveda, utan endast göra »mör», för att sända honom
med den dödes själ till de salige fäderna (v. 1). Medan den
gröfre kroppen med de märken, fel och lyten han kan hafva,
förtäres af flamman, skall »den sunda gestalten» med den
döde förflyttas af Agni till de frommas värld (v. 4). En bock
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
