Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Senare germanska myther
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
således tillfälle att gifva hans smädelust en mångsidigare användning;
men själfva mängden af figurer därstädes hindrar en
mer ingående karakteristik af desamma. Hela det arf af
betänkliga omständigheter, som den ethiskt utbildade mythologien
fått mottaga från en tid, då gudarne mer voro naturmakter
än personligheter, framdrages här af gudafienden och kastas,
förvärrade och lögnaktigt utstofferade, dem i synen.
Harbardsljod åter har med sina två figurer ojämförligt bättre
tillfälle att karakterisera och gör det äfven på ett lefvande
sätt. Skildringen af Thor är ypperlig, och hvad Lokes
skaplynne vidkommer tränger Harbardsljod i psykologiskt
afseende mycket skarpare än Lokasenna in i djupet af det
genomonda väsen, som är den germaniska mythologiens
Mephistofeles.
Det har varit den mythologiska forskningen till värklig
skada, att dikten så länge blifvit missförstådd. Det är
skalden Uhland, som mäst bidragit därtill. Han såg vår
mythologi genom romantikens glasögon och upptäckte då i Oden
en landsknekt från 15:de århundradet, gycklande med en
enfaldig och hederlig lifegen Asgards-bonde, som hette Thor.
Missförståndet har fått vidare näring genom den okritiska tro,
att isländska sagor från 12- och 1300-talen kunde gifva oss
pålitliga bilder af asagudarnes karakterer. Man förbiser än
i dag, att isländingarne varit underkastade samma
psykologiska lagar, som gälla för alla andra folk, hvilka genomgått
krisen af en religionsförändring: att för dem såväl som för
iraner, greker, romare och semiter afsatte gudar blifvit till
demoner, när de icke euhemeriserats till syndiga konungar,
som narrat folken att tillbedja sig. I åtskilliga isländska
sagor ha fördenskull deras kristne författare gifvit Oden den
karakter han som ett ondt demoniskt väsen ansågs böra ha.
I en af dessa sagor har han sålunda fått öfvertaga den roll,
som tillhör nidingen Loke: »att egga höfdingar mot hvarandra,
men aldrig försona dem». Men vill man taga detta for
äkta mythologi och på grund däraf likställa Oden med
gudasmädaren i Harbardsljod, då kan man så gärna tro, hvad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
