Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Senare germanska myther
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
brydde sig om att undvika latinska barbarismer, att han
betraktade det som en skam, en ovärdighet att tvinga den
himmelska ingifvelsens ord in i grammatikens regler? Hade han
icke gifvit biskop Desiderius i Vienne en skrapa därför att
denne undervisade i grammatik och därvid måhända
begagnade sig af de hedniske skalderna? Under sådana
förhållanden måste ett än värre öde drabba de grekiska studierna,
hälst om man betänker, att efter Justinianus’ tid, och sedan
det östromerska väldet upphört i Italien, den literära
förbindelsen mellan öster- och västerlanden vardt ytterligt svag,
nästan omärklig. Man vardt å ömse sidor af gränsen
främmande för hvarandra, och föga är att förebrå den barbariska
västern hans obekantskap med det grekiska språket och den
grekiska literaturen, när man finner, att den jämförelsevis
högbildade östern lämnade den kunskap, som där förut fanns,
om romerska tungomålet och litteraturen att alldeles förfalla.
När den grekiske munken Maximus Planudes i trettonde
århundradet öfversatte för sina landsmän skrifter af Cato,
Cicero, Ovidius och Boethius, hade han under många
århundraden icke haft någon föregångare i kännedomen om eller
intresset för västerlandets litterära alster. Ej under då, om i
västerlandet flertalet af Hellas’ och Byzans’ framstående
skriftställare ej var ens till namnet kändt. En grekisk handskrift
hade svårt att finna vägen väster ut, äfven då rykten om
hennes innehåll hade nått de därvarande lärdes öra och retat
deras vetgirighet. Ett bland många intyg härom bjuda oss
Dionysius Areopagitens skrifter. De upptäcktes i östern
omkring år 532 under den då pågående striden med
monofysiterna och väckte stort uppseende, ty den föregifne författaren
var Dionysius athenaren, Paulus’ lärjunge, ledamoten af
areopagen, och de handlade om de mäst anslående ämnen: om
änglaordningarna eller den himmelska hierarkien, om hennes
afbild den jordiska, om de gudomliga namnen och om den
mystiska theologien. Icke dess mindre, och ehuru legenden
hade sammanknutit Dionysius’ namn och martyrskap med
kristendomens första framträdande i Frankrike, dröjde det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
