Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Senare germanska myther
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stigande — emedan man icke var i tillfälle att göra eller
brydde sig om en närmare bekantskap med henne än den,
som stod till buds genom Lactantius och Augustinus. Här
var det okunnigheten om sibyllans värkliga beskaffenhet som
födde vördnaden, vördnaden och okunnigheten i förening som
gaf upphof åt en hel barbarisk sibyllelitteratur, bestående af
fabler och profetior, af hvilka icke ett spår förekommer i de
asiatisk-egyptiska sibyllinerna. Ambrosius’ gensaga låg under
glömskans damm i de få bokgömmor, där hon förvarades; men
Augustinus’ De Civitate Dei hade alltid en ansenlig
läsarekrets.
Medeltidens vetande om sibyllan och sibyllinerna har af
forskningen noggrannt kunnat utstakas. Hon har för detta
ändamål genomletat hela den förskolastiska och skolastiska
litteraturen, samt den vidlyftiga handskriftlitteratur, hvilken
förut kännetecknats som den barbarisk-sibyllinska, som sträcker
sig tillbaka ända till det sjunde århundradet, och till hvilken,
enligt Alexandre, nästan hvarje bibliothek och
klosterboksamling i Italien, Frankrike, Belgien, England och Tyskland har
bidrag att uppvisa.
Från Augustinus’ yngre samtida Prosper Aquitanus till
Isidorus Hispalensis, som dog år 636, omtalas sibyllan af
kyrkliga författare och åberopas hennes profetior; men allt
hvad de i ämnet hafva att förmäla är hemtadt ur Lactantius
och Augustinus. Hvad de efterföljande århundradenas
västerländske teologer och skriftställare, äfven de lärdaste,
vidkommer, gäller samma iakttagelse.[1] Det förekommer hos dem
alla icke ett ord, som antyder någon sibyllinkunskap,
sträckande sig ut öfver dessa båda källor. Studiet af den
barbarisk-latinska sibyllelitteraturen lämnar fullständig bekräftelse
på att dessa källor voro de enda.
Då man var som allra lärdast, kände man om sibyllan
och sibyllinerna följande:
1) Man kände något mer än tvåhundra värser ur
inledningssången och sibyllinerna III, IV, V, VI, VII och VIII.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
