Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Senare germanska myther
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Rhea, Gaia, Afrodite och en mängd »blodsfränder, äfvensom
andra människor af föräldrarnes blod»,[1] vardt striden
bilagd på ett sätt, hvars följder sedermera beskrifvas.
Uttryckligt framhålles, att Kronos, Titan och Japetus voro
människor i ordets vanliga mening, dödliga (med talförmåga
begåfvade) människor, (μεροπες ’ανθρωποι), såsom sibyllan med
ett homeriskt uttryck kallar dem,[2] och hela episoden afser
tydligen intet annat än att rikta ett klubbslag mot
polyteismen. Också upptogs densamma begärligt af den kristna
apologetiken. I sin Försvarsskrift för Kristianerna anför
Athenagoras sex värser ur det ifrågavarande stycket, bland hvilka
särskildt den, som kallar Kronos, Titan och Japetus dödliga
människor. Tertullianus i sina Libri II ad nationes (II, 12)
hänvisar till samma ställe hos sibyllan. Likaså Lactantius i
sina Libri instit. divin. (I, 14 och 11). Eusebius i sin
Præparatio evangelica (IX, 14) berättar, alldeles som sibyllan,
om kriget mellan Kronos och Titan såsom om en historisk
tilldragelse, hvilken timat bland människorna efter den
babyloniska tornbyggnaden och språkförbistringen, men citerar icke
sibyllan, utan Abydenus som sin källa.
Åsigten, att hedningarnes gudar voro onda demoner, lät
ganska väl förlika sig med den, att de ursprungligen varit
människor. Man behöfde endast antaga, att dessa
människosjälar efter döden högmodades öfver den gudomliga ära, som
på jorden egnades deras minne, och ville se sin dyrkan
upprätthållen och utbredd. Därmed voro de demoner. Detta är
också sibyllinernas sätt att fatta saken, och de vidhålla denna
uppfattning af demonernas ursprung och väsen så strängt,
att de lämna alldeles å sido så väl den bland de senare
kristne vanligaste meningen, att demonerna vore fallne, från
himmelen fördrifne änglar, som äfven den i kristenhetens
första århundraden mycket utbredda föreställningen, att de
vore afkomlingar af änglar, som beblandat sig med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
