Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
äro vanligen på svärdkämpens sida. Nätkämparne
voro de minst gynnade af alla gladiatorerna.
Jag afhåller mig från att skildra de öfriga
gladiatorstriderna, af hvilka särskildt striderna mellan sam*
niter eller långsköldar och traker eller småsköldar
följdes med den största spänningen. Var den ene
af dem båda öfvervunnen och ännu vid lif i sin
motståndares våld, så böll segraren inne med
dödsstöten och afvaktade, med blicken åt kejsarens loge,
en vink från denne. Vanligen öfverlät kejsaren åt
folket att fälla domen öfver den fallne. Bad denne
om sitt lif, skedde det så, att han räckte upp ett
finger. Mången sårad, på arenan utsträckt gladiator
var dock för stolt att göra det och afvaktade lugnt
hvad öde åskådarne ville bereda honom. Viftade
desse med dukar eller lyfte tummen uppåt, så hade
de benådat honom. En nedåt riktad tumme betydde
däremot befallning till segraren att gifva dödsstöten.
Oförskräckte gladiatorer benådades ofta; de, hvilkas
mod föranledt något, om än det minsta tvifvel,
benådades däremot sällan. Seneca berättar, att
åskådarne betraktade det som en skymf mot dem själfve,
om icke en gladiator gärna gick döden till mötes.
Hände det någon gång en ung gladiator, att han,
gripen af en dödsångest, sökte fly ut från arenan,
drefs han af amiiteatervakten tillbaka med piskor
och glödande järn, och de ursinnige åskådarne
skreko: »Piska honom, bränn honom. Hvarför är
han rädd? Hvarför vill han icke dö?» Sådant hörde
dock till de sällsporda undantagen. Vanligen dogo
gladiatorerna med stoiskt lugn. När folket icke ville
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>