Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ett evigt baf,
En skiftande id,
Lifsglödande strid.
I tidernas susande väfstol en skrud,
En lefvande härlig jag väfver åt Gud.
Talrika äro intygen om tillvaron af denna
religiösa naturkänsla bos författarne under den
romerska kejsartiden. Jag vill här anföra endast ett
sådant yttrande. »Om du», säger filosofen Seneca,
»skådar en lund, i hvilken gamla, ovanligt höga trän
stå tätt tillsammans, så att massan af deras genom
och öfver hvarandra utsträckta grenar stänga
åsynen af himlahvalfvet, så verka trädens majestätiska
växt, ställets enslighet och den djupa skuggan från
deras kronor, som bryter sig mot den solbelysta
äng-den däromkring, på din känsla så, att du förnimmer
närvaron af en gudom. Och när du ser en grotta,
hvars djupt utfrätta hvalf sträcker sig in i berget,
en grotta, utholkad icke af människohänder, utan af
naturens egna krafter, så skall ditt sinne gripas af
aningen om något hemlighetsfullt och högre.» — Den
psykologiska erfarenhet, som Seneca uttalade i dessa
ord, var då en allmän, som hvar och en, hög och
låg, bildad och obildad, kunde bevittna hos sig själf.
I våra dagar blottar bonden i de katolska länderna sitt
hufvud, då han ser ett kors eller en Mariebild vid vägen,
som han vandrar; men den omgifvande naturen väcker
hos honom inga religiösa känslor, äfven om han
omedvetet njuter af hennes företeelser. Den hedniske
romaren däremot stannade i andakt framför uråldriga
trän, skuggiga lundar, skymningsfulla grottor, sor-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
